Blogg

En bal på slottet

2 Feb 2017

Vad är det? Jo, det kan jag berätta. Det är åtta kvinnor, tjejer, töser i sin bästa ålder, någonsin, som träffas, pratar, dricker lite vin och lottar ut lika många vinflaskor som deltagare. Underbara kvinnor, starka och svaga, mjuka och hårda, kurviga och raka, med kort och långt hår, allt beroende på tycke, smak, känsla, förnuft, ork och orkeslöshet. Älskar dessa kvinnor, alla med hjärtat på rätt ställe.

Livet känns idag lite mer okomplicerat och det kan vara precis det som behövs. Bara njuta av vad stunden ger, vad vi kan ge till varandra, vara i förhållande till varandra, både i form av seriösa samtal till totalt svammel. Män som talar lite nedlåtande om kvinnor som surrar och kacklar, de ser inte under ytan, ser inte hjärtat, värmen och uppfattar inte det som sägs, det som egentligen sägs dvs; Jag hör dig, jag ser dig, jag märker det som tynger, märker det som lyser upp, märker förändringar, ser styrkan och sårbarheten hos dig min vän.

Tack, tack för allt. Tack för styrkan ni ger, i allt ni ger, allt ni är.

Kommentera →

Mamma, är vi fattiga?

29 Jan 2017

Så var jag där igen, i ynklighetens land. Ännu en gång, sårbar utom kontroll. Försäkringskassan har gjort en utredning på ansökan om sjukpension, den jag egentligen inte vill ha och den blev det avslag på, till mig glädje men också stora oro. Jag vill inte ha detta men min handläggare på F-kassan och företagshälsovården har förklarat vad jag bör göra och jag litar på dem. I torsdags kom dråpslaget, min nya handläggare, den förra slutade i frusteration över hur det går till på stället, ringer från F-kassan och säger att i och med utredningen för sjukpension så har det kommit papper på att jag inte har nedsatt arbetsförmåga: Vi kan inte finna att din arbetsförmåga är nedsatt. Därför kan vi inte ens bevilja dig sjukskrivning.

Det är inte en matta som dras undan mina fötter, utan mer som en kniv i magen, en annan i ryggen, båda benen avkapade med slö motorsåg, armarna avhuggna med machetes, bröstkorgen är ordentligt åtdragen med spännband, skapade för flera ton, magens tarmar är utslitna av en amatörhealare, hopknutna och sedan slarvigt instoppade igen.

Jag kunde knappt prata med den anonyma kvinnan i andra änden. Att hulkandes gråta och försöka förstå, försöka tala, förklara och fråga: Hur ska det gå om sjukskrivningen tas bort? Då tvingas jag gå upp i tid, vilket jag inte klarar just nu, kanske aldrig, jag kommer krascha ännu en gång, lite lätt som i våras, då jag blev heltidssjukskriven igen i en månad. Då ska jag i så fall leva på 80%, av min 50% stora lön? Det kunde hon inte svara på men enligt deras senaste bedömning/utvärdering så har jag inga arbetshinder och de måste följa det reglementet de har.

I ett töcken hör jag henne säga något om att jag ska skriva brev, läkaren har beskrivit för dåligt i sina sjukintyg, måste skriva mer, kanske ska fler från sjukvården uttala sig. Allt är rörigt men hon har skickat ett brev vad jag ska göra. Ett brev, toppen, då löser sig allt, måste bara ha någon som tolkar språket, reglementets regler så jag gör rätt, så jag och min son slipper svälta. Min son som frågade för en vecka sedan: Mamma är vi fattiga? Jag ler då och säger att det är vi inte men vi kanske inte kan köpa allt vi önskar. Jag hoppas vid gud, nu hädar jag nog, att om han frågar om några månader att svaret är detsamma.

Stor som jag är, åkte jag hem till mor och far, bara för att släppa ut all ångest och gråta stilla till kloka lyssnande öron.

Nu är det en ny vecka och jag måste spotta upp mig. Jag måste orka/klara av/fixa mitt jobb och jag måste bli stark nog att ta mig an Förbannelsekassan. Två brev ska författas, läkare, handläggare, fack och miljoner andra instanser ska kontaktas. Bördan som ligger på axlarna känns inte bärbar, försöker med galghumor tänka att F-kassan har ju papper på att jag kan arbeta 100% så hur svårt kan det vara.

Kommentera →

Reflektion, kärlek, avslut

30 Dec 2016

Ibland saknar jag att skriva så att det gör ont. Vet inte riktigt vart det smärtar, det är mer som en tomrum som värker. Jag har ingen riktig ursäkt till varför jag inte skriver mycket just nu. Tar mig kanske bara inte tid, tid att finna ron, finna lugnet. Dör kanske en stund framför tvn. Önskar att jag istället åtminstone tog upp telefonen och ringde mina älskade vänner. Jag ska hitta en förändring till nästa år, året som strax är här. Tror att jag ska hitta något så tråkigt som en rutin för att ringa, att skriva texter, att planera in saker som får mitt inre att frodas än mer.

Samtidigt är jag så glad över det jag har. Glad över mina upplevelser, mina relationer, mina vänner, kamrater, min familj och den utökade familjen, framför allt är jag tacksam för den kärlek jag får känna till min son. Skulle kunna gråta bara av att tänka på den och på honom.

Jag lär mig nya saker hela tiden, nya som både gör ont, som berikar, som får mig att växa. Nya människor har kommit in i mitt liv. De är underbara, besvärliga, härliga och kräver att jag faktiskt fått skärpa mig på en del av mina egensinniga områden. Det är bra. Det tar energi och det är livet.

Häromkvällen låg jag och min son på övervåningen i hans röda brandbilsäng. Jag hade läst lite extra länge i kvällsboken och vi diskuterade sedan i mörkret det vi läst. Stjärnan i sovrumsfönstret gav rummet ett svagt mjukt sken. Jag tackade honom för en fin dag, allt det vi gjort ihop. Han tackar mig tillbaka. Jag säger: Vad vi har det bra tillsammans. En liten tystnad sedan svarar han: Mamma, det blir inte bättre än så här. Jag känner av hela mitt hjärta att han har sant. Livet kan inte bli så mycket bättre, för vi har det så otroligt bra. Visst kan han ha önskningar om saker och upplevelser och jag om att få fungera lite bättre, att slippa bli sjukpensionär, ha det en snutt bättre ekonomiskt men jag, vi, har allt av betydelse. Vi har kärlek och varandra, fina människor omkring oss, vi har mat och ett hus. Vi har till och med en bil som fungerar, som underlättar vardagen. Vi har faktiskt allt.

Tack alla ni fina, tack för året som varit, för året och åren som kommer. Låt oss ha de bra, låt oss stötta varandra vidare då det behövs, heja på varandras lag, låt oss glädjas av varandras framgångar och lycka, låt oss tillsammans kämpa mot Goliat. NI är viktiga, NI är som jag. VI är ovärderliga. Kärlek till ER.

Kommentera →

Vissa dagar

21 Nov 2016

Idag, idag är det en sådan där dag man endast ska ta sig igenom, ta sig över mållinjen. Totalt dränerad på all energi sitter jag i soffan och reflekterar eller, gör jag det, egentligen?

Huvudet sitter visserligen fast på kroppen (jag har kikat efter i spegeln) men om jag kunde titta på skallens insida, är jag rädd och rätt övertygad om att jag skulle finna den gapande tom. Kunde jag ropa in och lyssna i det tomrummet är jag tämligen säker på att ekot skulle var magnifikt. Kanske kunde jag leja någon, leja någon att skrika något klokt? Då kunde jag njuta i tron att det var jag själv som tänkte en riktigt, redig och bra tanke.

Nå, alla dagar är inte som vissa dagar, tack och lov. Imorgon tänker jag mig, att jag ska tänka mina egna tankar utan större tankevurpor. Inga baktankar, misstankar eller tvångstankar, det ska jag ha i åtanke och kanske blir det lättare att vid kvällens slut, ha bättre eftertanke och känna mer omtanke för den lilla boll som sitter på denna trötta lekamen.

Kommentera →

Osårbar

8 Nov 2016

Ibland kan jag få för mig att jag är osårbar, att jag är så mentalt stark att inget eller ingen egentligen skulle kunna skada eller såra mig, inte på riktigt, inte på djupet. Jag vet att det är fåfängt. Jag vet att det är oriktigt, förstår det.

Att bli värderad och finna att man inte fyller kraven, inte når kriterierna man borde, gör ont, Krav som man faktiskt tycker, tyckte och tror att man uppfyller, uppfyllde. Att det kan göra så ont att värderas och finnas ovärdig, att värderas och känna sig olämplig, värderas och tänka att man kanske borde göra annat, annat där någon ser ens fulla förmåga, kvaliter, kunskaper, ser de positiva ringar som även min närvaro skapar.

Det gör ont, kanske finns det en tydlig förklaring som kan hela igen, en förklaring som inte punkterar mig fullständigt. Jag hoppas det, från djupet av mitt inre hoppas jag, för hur ska jag annars kunna fortsätta med min tidigare glädje och stolthet? Hur ska jag kunna fortsätta med högburet huvud?

Kommentera →

Försent

2 Oct 2016

Jag önskar, så att det gör ont, att jag visste igår natt vad jag vet nu, ikväll. Kanske skulle jag kunnat finnas där, lyssnat, uppfattat. Kanske hade jag med min orubbliga tro på livet, orubbliga tro på att det är gott, att man med stöd kan ordna det mesta, klara det mesta. Kanske hade jag kunnat vara det stödet, åtminstone en kväll. Jag fick en invit att följa med en bit på färden men förstod inte. Skulle vilja backa bandet, spola tillbaka, göra annorlunda. Det gör mig så ont. Det trycker sönder mig på insidan.

Kommentera →

Idag

28 Sep 2016

Idag är det en sådan där dag. En sådan dag när det gör ont i alla delar av kroppen. Varje nerv gör ont, skickar mängder av smärtsignaler från varje ligament, varje liten muskel. Ont att stå, gå, sitta, röra på sig, ont att vara stilla. Det var länge sedan, som om kroppen känner att det är dags att påminna om sin existens, påminna om vad den kan och icke kan. Lite svårt att få fingrarna till varje tangent, att skriva. På något underligt sätt är det mitt naturliga tillstånd och jag är glad att jag inte varit där på ett tag. Jag har fått vila från det värsta. Jag har fått ladda. Jag har fått dansa.

Idag regnar det. Jag är hemma. Jag får dra täcket över kroppen och lagra värme, äta lite medicin, choklad.  Jag kan lyssna på bok. Jag ska träffa en vän. Jag skriver på Messenger, njuter av den kontakten med omvärlden. Den piggar upp. Får mig att tänka på annat, trevligare saker.

Nu väntar sängen, mitt på dagen men jag kan, jag ska. Over and out.

Kommentera →

Bekännelse

12 Sep 2016

Det skrivs mer, igen, om curlande föräldrars varande eller icke varande. Man finner artiklar och röster för att man ska curla och starka protester mot. De för curlandet, verkar tycka och finna, att vissa föräldrar gladeligen anammar latmasken, glad att slippa fixa, dona och finnas för barnen, som då, inte får någon eller för lite omsorg. Man slipper då köra till träningar, stötta i läxläsandet eller hjälpa till i största allmänhet. Barnen får alltid finna lösningar på sina egna utmaningar i livet. De emot, drar paralleller med ett helt gäng med odrägliga ungar som inte lär sig orsak och verkan och slipper helt ta konsekvenser och ansvar, föräldrarna omsorgar ihjäl sina barn.

Varför kan inte alla vi vuxna, vara lite lagom svenska, i vårt curlande, att vi ger barnen lagom ansvar och motstånd i livet för att de ska bli fina samhällsmedborgare? Om jag som förälder inte låter mitt barn se och förstå konsekvenser av sina handlingar eller icke handlingar, kan man ju ana att det går åt skogen med den biten inom flera områden även i framtiden. Om jag låter mitt barn ta alla smällar och stötar, utan att finnas i bakgrunden för att skälla, trösta, tipsa, guida, ger vi kanske dem mer än vad de klarar, ger för lite riktlinjer och barnet får en känsla av att stå ensam då det är tungt. Vi behöver kanske även hjälpa våra unga att orka behålla positiva sysselsättningar vid liv genom att själv visa intresse, finnas vid sidan av planen, skjutsa till träning eller till och med hjälpa till att tvätta tröjorna.  

Ok, jag hånar månne, vårt fina ord, lagom men tror nog att vi får sträva efter att hitta den där, curla lagom nivån. Det är nog dessutom väldigt olika från familj till familj vad som är lagom, beroende på barns förutsättningar, situation och tid i livet.

Än jag då? Jo, här både curlas det och utmanas det, efter egen ork och eget tycke. Ibland blir det kanske för mycket och ibland för lite. Sonen är rätt bra på att meddela om det är bra eller dåligt, upplyser om sin ålder och sina kunskaper. Han meddelar också om energi och ork och jag genomskådar också kanske en del bluffar ibland. Samspelet och samarbetet vi har, betonar vi båda dock ofta. Låt mig ge ett exempel på detta:

Vi går på promenad tillsammans, min uppgift är att bära och meddela förändringar, hans är att trycka, kasta, snurra och fånga. Jag får även läsa det han inte förstår och han förklarar det jag inte fattar. Då jag går på promenaderna utan honom, har jag utökat ansvar. Då ansvarar jag för påfyllnad av ryggsäcken och han får vila tills nästa gång. Vad jag talar om? Pokemon Go förstås!

Visst! Ok då!Jag curlar min son med Pokemonbollar, dagligen! Puh, skönt att få bekänna. Mig ser man numer promenerande runt Pokestops, titt som tätt. Jag älskar detta curlande. Dels har det uppfunnits ett spel jag faktiskt uppskattar, man får göra något fysiskt och jag och Liten har hur kul som helst tillsammans på våra turer. Vi möter massor med glada människor i alla åldrar. Då jag är utan min son, är det lite synd om mig men jag kommer ändå mig ut på minipromenader som min kropp uppskattar storligen. Jag som tyckt nyttiga miniprommisar varit totalt värdelösa, inser att mitt bäcken tycker precis tvärt om.

Så, fram för curlande, glada Pokemonföräldrar, upp ur och lämna soffan, för att skaffa lite pokebollar, till barnen...  ;)

Kommentera →

Måndag morgon

29 Aug 2016

Jag sitter och ler där jag sitter framför nyhetsmorgon. Jag lyssnar på ett inslag och inser att det eventuellt finns hopp, även för mig. Ni som känner till mig och mina tillkortakommanden, kommer att förstå rätt snart.

För det första, jag har faktiskt lyckas boka tid hos frisören, i och för sig ungefär ett halvår efter jag tänkte få håret klippt, läs, behövde få håret klippt. På tv talar de om höstens hårmode och jag tänker: Jag är ju redan där!

De talar nämligen om rufsighet och stökigt hår. Färgen, de säger något fint ord som jag inte kommer ihåg men de talar om att gärna ha mörkare färg i hårbotten och lite ljusare slingor eller mörkare i längderna. Check! tänker jag glatt. De visar tre långa frisyrer. Check! tänker jag igen. Både med och utan lugg, check. De visar en fläta, som tydligt varit väldigt modernt i sommar. Flätan ska vara förstörd, förklarar stylisten. Det vill säga rufsig och tillstökad. Check, check. Håret får även vara lite rakare upptill och lite lockigt vågigt ner till. Check.

Så enligt mig, borde jag ett under av modernitet vad det gäller hårmode. Fantastiskt, jag som alltid kommer tvåa, hm eller kanske sist vad det gäller fåfänga och stil. Det må vara att stylisten på nyhetsmorgon betonar, ofta, att det bara ska se ut som om man vaknar till dessa frisyrer men det krävs att man stylar håret, varje morgon...

Hm, där faller jag, innan målsnöret men väljer att blunda för det, kravla mig över mållinjen, ta mitt naturligt stökiga hår, nyduschat och fuktigt, väldigt ostylat, dressa upp för arbetsdagen, ta på maskaran, som jag både vet vad den heter och kan kleta på fransarna, sedan glider jag glatt vidare ut i dagen med känslan av att vara ett med höstens mode. God morgon världen!

Kommentera →

Modfälld, nedslagen

24 Aug 2016

Det hade kunnat bli en rätt bra dag idag, med mycket vila och återhämtning. Då jag lämnat Liten på förskolan fick jag ett sms. Jag insåg att en bra dag, skulle det inte bli.

Jag sitter i soffan hemma i mitt hus, rödögd, plufsig i ansiktet, med sprängande huvudvärk som helst vill omvandlas till fullskalig migrän. Treo, min allra närmaste vän, skulle jag inte kunna var utan.

Jag tog faktiskt ett kort på mig själv tidigare idag för att se hur eländig jag såg ut, min väl dolda fåfänga fick sig en chock. Varför är inte jag en sådan som kan gråta lite vackert? Måste min enda skådespelartalang vara, att jag blir lika ful som Helena Bergström, då tårarna börjar rinna?

Ok, det är bara en fånig detalj av dagen men den fåniga tanken muntrar upp mig lite.

Jag får ett sms om att jag missat ett viktigt möte igår. Det under tiden jag satt på ett annat möte, där jag kände mig väldigt tillplattad på grund av att jag endast kan jobba femtio procent, just nu. Det innebär att det kan vara svårt att visa framfötterna så att jag också kan ta del av en högre lön. Meddelandet jag fick, sa mig att jag borde varit hos läkaren, för att diskutera min framtida pension… Min framtida pension… Det är nu jag hoppas på att meddelandet magiskt skulle ändra avsändare, ändra avsändare och komma från banken istället, där de vill hjälpa mig att säkra min ålderspension men icke. Det handlar om det man förr kallade sjukpension och jag är 43...

Sparken i magen är hård, luften går ur mig totalt. Jag får skäll, för att jag inte kommit till ett möte som jag inte kände till, för att diskutera något jag själv inte önskar, något som eventuellt skulle komma senare. Kombinationen av skäll, ett möte jag inte vill ha, för något jag inte önskar samt mötet jag var på igår, där den förhatliga sjukskrivningen ligger mig i fatet, det blir för mycket.

Jag gråter när jag träffar receptionisten. Hon är fint och säkert van vid det mesta. Den skickade mötestiden till mig, har nog aldrig ens blivit skickad. Ny tid för det icke önskvärda har jag redan i morgon. Illamående, huvudvärk och ont i magen.

Hemma sjunker jag ihop, orkar inte tänka positivt, släpper alla spärrar och låter tårar och tankar bara flöda. En vän undrar om vi ska ta en lunch, hon den underbara, fick istället agera omtänksam medsyster via Messenger. Jag tackar henne, det var det bästa hon kunde göra för mig. Hon bokar dessutom in ett peppande samtal innan morgondagens träff, välsigne henne.

Jag ser nyheterna, över hundra döda i jordbävning i Italien, på universitet i Kabul har människor skjutits ihjäl. Jag läser på Facebook om zikaviruset, om vänner som skriver att de har det tungt i sorg, i sjukdom. Jag vet att det finns mycket värre hemskheter, människor som har det långt mycket värre än mig men idag, idag sörjer jag mig själv, sörjer vad som kanske blir, sörjer mina tillkortakommanden, sörjer det jag redan förlorat och det jag kanske kommer att förlora. Jag funderar över skitsaker som inkomstförlust, en ålderspension som inte kommer att gå att leva på. Ensam är stark men definitivt inte som pensionär och inte just idag, inte hemma på min gata i alla fall. Om ett par, tre dagar är jag starkare igen. Då kommer jag att kunna se möjligheter i stället för hinder och glädje kommer att finnas där tårar just bott. Jag kommer då vara mitt vanliga jag, det jag som ser ljust på livet. Snart…

Kommentera →

Östersund

3 Aug 2016

Min klubbkompis och nära vän, med son, möter mig med husbussen på Östersunds busstation och jag blir glad, ändå ut i tårna. Glädjen över att träffa en vän man inte sett på ett bra tag är inte överskattad, inte på något vis. Jag känner hur hela jag fylls, fylls av värmepirr, nej, inte pirret som kommer då min kropp ger upp, utan då den gör ett glädjeskutt.

Jag blir, tillsammans med en varm kram, serverad hemmagjord tacos på parkeringen på Östersunds skidstadio! Mitt glada flin går till utsikten på lunchstället, grusparkering, tallar, en mur, några talande skyltar, rullskidbana och vallarbodar. Perfekt!

De närmsta timmarna går sedan åt till en hel del prat och till att scanna av centrum. Jag går omkring och pekar på saker och affärer jag känner igen, ler igenkännande med hela nyllet och de andra fina två pekar på nya ting. Vi småshoppar te, örhängen och solbrillor, några av livets viktigheter.

Omkring middagstid är benen lite trötta och vi ska sluta upp med fler vänner. Vid träffpunkten väntar vi några minuter och sedan studerar vi dem glatt medan vi vinkar för fullt. De ser sig inte omkring och kan därför inte se vårt engagerande och fåfänga vinkande. Vi står kvar, 20-30 meter ifrån och viftar glatt vidare, utan att traska närmre. Så gott då vi äntligen blir upptäckta och mer kramar kan utdelas. Värme.

Där vi sitter för att äta middag känns det som om mitt leende borde vara störst, med milslång radie. Jag har så fina vänner, varma, omtänksamma, glada, busiga och bussiga. Maten halkar ner mellan samtalen och skratten. Sedan dyker det upp fler skidkändisar till coversångarnas toner, (StändUt blakk) vänner jag inte sett på 15-20 år. Kramar, glittrigt, sprudlande ögon och ord. Alla känner alla och jag, jag bara myser. Maten var god och innan vi lämnar stället dyker en av mina icke skidåkarvänner upp och vi hinner också prata en hel del. Älskar dessa korta möten med glappande munnar och snabba repliker.

Min första vän, med son och jag, åker ut till deras ställe utanför Ö-sund, ett litet eget paradis på jorden. Jag får en helt ny upplevelse dessa dagar, självplock av jordgubbar! Vilken fiffig tillställning och så god. Vi mumsar lite, där vi plockar jordgubbar som blir till ett par efterrätter och frukost. De solvarma, söta, saftiga bären krossas mellan tänderna. Det knastrar lite av fröna. Gott, något helt annat än de på affären. Vi ”väger ut oss”, betalar och ger oss av hemåt.

Samtal, var vi än drar fram, minnen och nyheter blandas med en del tankar och önskningar om framtiden. De övriga två ger sig ut på träning och jag på promenad. Inte lika tufft månne men jag känner mig glad ändå. Solen värmer och skogsstigarna är kantade med högt gräs och ett mångfald av vilda blomster. Jag går, en för mig, bra stund och sedan kunde jag inte låta bli att testa det jag och min vän talat om, ett annat löpsteg än det vi fick lära oss på löpskolning, för typ 100 år sedan. Det trodde jag och min vän skulle vara lindrigare för kroppen. Jag ser mig om, som en tjuv om natten och provar några steg, stannar och flinar. Går en bit till, ser mig om och provar igen. Nu kan några säkert se mina glädjesprutande ögon framför sig, för det fungerade, i Sverige, i vanlig Sverigevärme! Jag provspringer säkert i fem-sex minuter. Med ett leende större än en rejäl vattenmelonskiva, går jag skuttande, nja men inte haltande i alla fall, hem till min väns hus. Hon, hon förstår såklart min glädje, med allt vi gått igenom tillsammans, all frusteration hon måsta lyssna till från min sida, förstår hon precis. Vi talade lite om hur jag skulle kunna testa lite mer här under sommaren.

Vi tar husbussen och drar in till stan och den andra av mina vänner. Hon och hennes familj ska bjuda på middag. Goa, fina vännen som jag också tävlat i samma klubb med. Nu var vi tre från klubben samlade till middag, tillsammans med en del av familjemedlemmarna. God mat och fina samtal med mycket munterhet. Nu hör det till saken att en av mina rotkompisar, barndomskompisar, bor på samma gata, så hon ansluter sig till oss till efterrätt och eftervin eller vad det nu heter. Så mysigt! Tre av de närmsta vännerna, vid samma bord och jag träffas av en stor ömhet. Den tänkta utgången blir till ett innesittande nöje istället, regnet lockar inte oss och vi är faktiskt oss själva nog denna kväll, mer behövs inte för att den ska vara perfekt.

Dagen därpå blir det lyxfrukost, sedan te och kaffe hos rotvännen med familj. Jag är nöjd där jag sitter och lyssnar, så där överväldigande nöjd. Höra visdomsord och annat, från de omkring mig. Min barndomsvän, med sambo eller sambon med barndomsvännen, har skrivit en bok. Imponerade tittar vi i den och läser. En viktig bok för familjer som har någon familjemedlem som har hinder med kroppens funktion dvs funktionshinder, en bok som lockar till friluftsliv, detta till trots. Jag kommer att skriva mer om denna, så var beredd att det kan komma reklam i bloggen här framöver.

Efter glada farväl och mer kramar, är det dags för mig att bussa hem. Ännu en gång, den femtielfte eller hundra trettiotionde, gången i ordningen känner jag hur rik jag är, rik med tanke på vad, vilka, jag lämnar i Östersund men också vad, vilka, jag är på väg mot till i Arvidsjaur. Usch, vilket skryt men det skiter jag i. Jag är rik, bäst, störst och vackrast i några dagar framöver och det, det är jag stolt över att kunna känna, att kunna raljera kring.

Ha det bäst, var störst och vackrast, ni också. Vi är ofta mycket rikare än vad vi tror, bara vi ser, bara vi verkligen känner efter. Kärlek.

Kommentera →

En sällsynt fågel

4 Jul 2016

Röda ben, röd stjärt, mörkt bröst och en mörk tofs på huvudet. Den är sällsynt, den ses runt Ringleden vid fåtal tillfällen. Den är snabb, de röda benen rör sig med en imponerande hastighet, tofsen fladdrar i vinden.

Underbart att andas, att känna musklerna arbeta, känna hjärtat slå, att vara en sällsynt fågel ger massor av glädje då man äntligen får ge sig till känna, sprida ut sina vingar för att lyfta, att flyga.

Jag lyssnade på längdskidåkaren Johan Olssons sommarprat igår. Fantastiskt prat, fantastisk människa, fantastisk fru, Anna. Jag är tagen av hans berättelse. Jag är mycket imponerad av hans framgångar som han skaffat i motgång men jag är mest imponerad över hans öppenhet, hans sätt att hålla fram sitt hjärta, visa sitt hjärta, sitt hjärta som pumpar hårt för idrotten, för familjen och som brinner för Anna.

Jag älskar Anna! Då vi gick på skidhögskolan i Österstund hade vi många goa samtal. Hon är så go så att Johan sjöng och spelade för henne, för att få henne på fall, kan jag fullkomligt förstå.

Johans svårigheter med sjukdom och skador känner jag så väl igen. Jag var inte på något sätt på hans nivå i fråga om resultatprestation men väl i prestationsresultat. Prestationsmål har alltid varit mitt sätt att satsa, efter mina förutsättningar ska jag prestera så bra jag bara kan och bättre än jag kan. Mentalt fick och får Johan stort stöd av sin fru berättar han och av den mentala tränaren, Stig Wiklund. Mental träning, mental styrka, är a och o i prestationer, framför allt för människor som ständigt hamnar i motgång. Det han berättar att han bland annat lärt sig av Stig Wiklund, lärde jag mig själv, i kölvattnet av vad min far visade mig. Utvärderingar har jag gjort och fått göra hela vägen under min tid som skidåkare. Det har jag gjort för att kunna plocka fram det positiva i åkningen och glädjen för sporten, trots dåliga resultat för är man alltid sjuk och skadad. Då räcker inte träningen till för de resultatmål man skulle vilja ha.

Johan berättar om att hans far bara gav Johan en blick som sa att det inte var ok att kasta skidorna i protest mot dålig prestation, Johan förstod utan ett ord vad som gällde. Min far sa i sin tur: Det där gör du inte om, när jag kastade stavarna i marken för att visa att jag inte var nöjd. Jag gjorde aldrig om det igen. Johan fick en stopptid för att deppa över dåligt resultat, jag hade min tycka-synd-om timma.

Glädje och stolthet i det man gör poängterar Johan som oändligt viktigt. Vi är rörande överens där också. Jag tror det måste få vara nummer ett. Det får en nämligen att orka kämpa i alla situationer, se möjligheter i motgångarna istället för att se hindren. Varje motgång som jag hade, fortfarande har fast på andra sätt, såg, ser jag som en möjlighet att stärka annat. De ständiga sjukdomarna och skadorna fick mig att måsta vara flexibel och det gav mig en träning som var bra mycket mer varierad än för mina skidkolegor. Det gjorde att min lite sköra kropp klarade mycket mer än vad som var rimligt. Att jag inte kunde träna som andra, vare sig i mängd eller styrka, gjorde att jag förfinade mig i områden som jag kunde arbeta med, tekniken som behövde anpassas efter vad min kropp klarade av och det andra var det mentala. Min glädje för sporten kunde inte kuvas. Min glädje kan inte kuvas idag heller, trots att jag måste, mot min vilja, leva ett helt annat fysiskt liv än vad jag skulle önska.

För ett par dagar sedan fick jag höra att jag var ifrågasatt av en person, att jag nog fejkade mina problem. Jag som slitigt som ett djur i hela mitt liv för att klara mig, för att kunna hålla ihop min kropp! Jag skrattade när jag hörde det. Dels för att personen inte betyder tillräckligt för mig för att orsaka mig smärta men dels för att jag just försvarat henne, sagt att trots att omgivningen kanske inte alltid tror och trott på hennes svårigheter och anar en större dos av hypokondri hos henne, så har hon förmodligen ändå en hel del känningar av sina problem. Hon i sin tur klassar mig som någon typ av hypokondriker. Jag tänker att: utifrån sig själv känner man andra…

Åter till sommarpratet, Johan är sällsynt och älskade Anna lika så. Tillsammans utgör de ett fantastiskt team, oavsett vad de tar sig för enligt mig och säkerligen för en stor del av övriga Sverige också. Det de gör för varandra är stort, mäktigt. Det är kärlek, till sporten och till varandra.

Livet är stort, livet är enormt och livet är det vi gör det till. Vi kan kanske inte påverka allt som händer men vi kan påverka hur vi hanterar det. Ibland tar man lite vila för återhämtning, för att hitta nya grepp, nya tag men sedan är det bara att ge sig på det igen. Finna lyckan där vi är eller söka den annanstans.

Igår var det dags för lite adrenalinglädje för mig, fånigt i vissas mått mätt, för mig ännu en gång av ren och skär lycka:

Den sällsynta fågeln Mia har åter synts susa fram på sin oväxlade cykel. I 30 minuter kunde hon ses, med sin delvis röda fjäderdräkt, rinna fram genom luften. I slutskedet av turen kunde man observera henne burra och brösta upp sin mörka bringa, precis som i stolthet över sitt enkla, korta träningspass. Hon tycktes som om hon ville säga att hon, i sin egen värld, var alldeles fantastisk och enastående i sin prestation.

Kommentera →

Mamma, jag tror det är dags att planera våra resor

17 Jun 2016

För ett par år sedan föreslog du, min son, att vi rätt snart skulle åka utomlands, redan inom loppet av ett par dagar. Jag förklarade för dig att om man ska resa så måste man först planera, beställa resor och sparar pengar. Du nickade.

Vis av dina erfarenheter kom du till mig för några veckor och såg mig djupt i ögonen: Mamma, jag tror det är dags att planera våra resor. Du visste att sommarlov och semester var i annalkande. Överraskad kände jag leendet sprida sig i magen. Jag nickade och svarade: Ja, det är nog dags. Vad hade du tänkt dig för resor? frågade jag. Jo, jag tänkte att vi skulle resa till Luleå. Nu spred sig leendet inom mig, från topp till tå. Jag nickade och sa: Ja, dit skulle vi kunna åka. Vad ska vi göra där då? Du tittade mig i ögonen igen och sa: Jo, jag tänkte att vi skulle åka till en speciell affär, där kan man köpa en transformer som x och y har. De har köp sina där. X och y är dina vänner på förskolan. Hm, svarar jag, ok. Du har ju semesterpengar i sparugglan som du kan handla för. Vad mer skulle vi kunna göra i Luleå? Vi skulle kunna åka till Leoslekland, svarar du. Det låter som en fin idé, säger jag. Vi skulle kanske kunna kombinera den resan med att åka till gudmor i Boden och sedan åka till Luleå därifrån? Vad tror du om det? Ja! svarar du glatt.

Så hade planerat vår första resa, vi må bara kolla med gudmodern. Är du med?!

Kommentera →

Gitarr i näsan?

10 Jun 2016

Det har varit skolavslutning idag och jag brygger en kopp te innan jag gosar ner mig i soffan. Jag glömmer bort koppen, som står mitt framför näsan på mig. Det har väl eventuellt hänt förut. Går för att värma det i mikron, inser samtidigt att jag är väldigt törstig och fyller flaskan till Sodastreamern. När mikron piper går jag dit för att sätta in flaskan, den piper ju dock inte för detta ändamål utan självklart för att teet är klart. Fnissar högt för mig själv där jag står med flaskan halvvägs in i ugnen och går för att bubbla till vattnet, i rätt apparat denna gång. Dricker sedan ett glas i djupa klunkar, tittar på köksbänken och inser att jag glömt ta dagens mediciner, sväljer dem, rätt nöjd med mig själv. Går tillbaka tv:n och fortsätter se filmen. En stund senare är det reklam och går till köket, är törstig. Då ser jag tekoppen i mikron! Värmer teet, ännu en gång och går med ett stort leende tillbaks till soffan. Jag passar nog bäst här ikväll.

Läser på Facebook att en kär vän just har bett sin yngsta son, som klagar över att ha ont i näsan att: Ta ut gitarren, så gör det mindre ont. Skrattar högt åt detta och funderar över att det faktiskt finns en möjlighet, en liten, att jag kanske inte är den som är mest förvirrad ikväll ändå men, förmodligen så har gossen en minigitarr som gömt sig undan ljuset, i en förtjusande liten näsborre!

Kommentera →

Tungt på avbytarbänken

25 Apr 2016

Idag är jag ledsen. Det är ok. Jag är ok. Är ändå fantastiskt tacksam för att jag inte hör till typen av människa som lätt blir bitter, att jag i stället kan få ur mig lite tyngd och besvikelse över att jag inte fungerar, att det inte fungerar, att jag hamnar på avbytarbänken.

Då smärtan är utökad, mer intensiv och kropp och hjärnan har varit lite mer aktiv än vanligt, blir det en sorts överslag. Resultatet blir mer nervsmärtor, mer vanliga smärtor och gamla smärtor som kommer tillbaka och på det domningar och muskelsvaghet. Huvudvärken och migränen ligger ständigt på lut. Onödigt tycker jag, för jag har haft så roligt. Jag har arbetat 75% en kortare tid och det är varit inspirerande och glädjefyllt. Kanske är jag på gång men inte riktigt där? Otroligt svårt att veta vad som är vad.

Jag längtar bort och hem till Koh Lanta. Jag längtar efter solen och värmen, att ligga på stranden och suga in strålarna där de behövs som bäst, att sova där i solen. Jag önskar mig till de varma strömmarna i närheten av Krabi, att en sådan här dag bada i naturligt uppvärmda 42 gradiga små dammar, med små fall av vatten däremellan, det skulle vara livgörande och smärtreducerande för en trött och smärtskadad kropp.  

Livet är inte så dumt men lite besvärligt däremellan. Hoppas på kort däremellan denna gång.

Kommentera →