Så var jag där igen, i ynklighetens land. Ännu en gång, sårbar utom kontroll. Försäkringskassan har gjort en utredning på ansökan om sjukpension, den jag egentligen inte vill ha och den blev det avslag på, till mig glädje men också stora oro. Jag vill inte ha detta men min handläggare på F-kassan och företagshälsovården har förklarat vad jag bör göra och jag litar på dem. I torsdags kom dråpslaget, min nya handläggare, den förra slutade i frusteration över hur det går till på stället, ringer från F-kassan och säger att i och med utredningen för sjukpension så har det kommit papper på att jag inte har nedsatt arbetsförmåga: Vi kan inte finna att din arbetsförmåga är nedsatt. Därför kan vi inte ens bevilja dig sjukskrivning.

Det är inte en matta som dras undan mina fötter, utan mer som en kniv i magen, en annan i ryggen, båda benen avkapade med slö motorsåg, armarna avhuggna med machetes, bröstkorgen är ordentligt åtdragen med spännband, skapade för flera ton, magens tarmar är utslitna av en amatörhealare, hopknutna och sedan slarvigt instoppade igen.

Jag kunde knappt prata med den anonyma kvinnan i andra änden. Att hulkandes gråta och försöka förstå, försöka tala, förklara och fråga: Hur ska det gå om sjukskrivningen tas bort? Då tvingas jag gå upp i tid, vilket jag inte klarar just nu, kanske aldrig, jag kommer krascha ännu en gång, lite lätt som i våras, då jag blev heltidssjukskriven igen i en månad. Då ska jag i så fall leva på 80%, av min 50% stora lön? Det kunde hon inte svara på men enligt deras senaste bedömning/utvärdering så har jag inga arbetshinder och de måste följa det reglementet de har.

I ett töcken hör jag henne säga något om att jag ska skriva brev, läkaren har beskrivit för dåligt i sina sjukintyg, måste skriva mer, kanske ska fler från sjukvården uttala sig. Allt är rörigt men hon har skickat ett brev vad jag ska göra. Ett brev, toppen, då löser sig allt, måste bara ha någon som tolkar språket, reglementets regler så jag gör rätt, så jag och min son slipper svälta. Min son som frågade för en vecka sedan: Mamma är vi fattiga? Jag ler då och säger att det är vi inte men vi kanske inte kan köpa allt vi önskar. Jag hoppas vid gud, nu hädar jag nog, att om han frågar om några månader att svaret är detsamma.

Stor som jag är, åkte jag hem till mor och far, bara för att släppa ut all ångest och gråta stilla till kloka lyssnande öron.

Nu är det en ny vecka och jag måste spotta upp mig. Jag måste orka/klara av/fixa mitt jobb och jag måste bli stark nog att ta mig an Förbannelsekassan. Två brev ska författas, läkare, handläggare, fack och miljoner andra instanser ska kontaktas. Bördan som ligger på axlarna känns inte bärbar, försöker med galghumor tänka att F-kassan har ju papper på att jag kan arbeta 100% så hur svårt kan det vara.

29 Jan 2017