Röda ben, röd stjärt, mörkt bröst och en mörk tofs på huvudet. Den är sällsynt, den ses runt Ringleden vid fåtal tillfällen. Den är snabb, de röda benen rör sig med en imponerande hastighet, tofsen fladdrar i vinden.

Underbart att andas, att känna musklerna arbeta, känna hjärtat slå, att vara en sällsynt fågel ger massor av glädje då man äntligen får ge sig till känna, sprida ut sina vingar för att lyfta, att flyga.

Jag lyssnade på längdskidåkaren Johan Olssons sommarprat igår. Fantastiskt prat, fantastisk människa, fantastisk fru, Anna. Jag är tagen av hans berättelse. Jag är mycket imponerad av hans framgångar som han skaffat i motgång men jag är mest imponerad över hans öppenhet, hans sätt att hålla fram sitt hjärta, visa sitt hjärta, sitt hjärta som pumpar hårt för idrotten, för familjen och som brinner för Anna.

Jag älskar Anna! Då vi gick på skidhögskolan i Österstund hade vi många goa samtal. Hon är så go så att Johan sjöng och spelade för henne, för att få henne på fall, kan jag fullkomligt förstå.

Johans svårigheter med sjukdom och skador känner jag så väl igen. Jag var inte på något sätt på hans nivå i fråga om resultatprestation men väl i prestationsresultat. Prestationsmål har alltid varit mitt sätt att satsa, efter mina förutsättningar ska jag prestera så bra jag bara kan och bättre än jag kan. Mentalt fick och får Johan stort stöd av sin fru berättar han och av den mentala tränaren, Stig Wiklund. Mental träning, mental styrka, är a och o i prestationer, framför allt för människor som ständigt hamnar i motgång. Det han berättar att han bland annat lärt sig av Stig Wiklund, lärde jag mig själv, i kölvattnet av vad min far visade mig. Utvärderingar har jag gjort och fått göra hela vägen under min tid som skidåkare. Det har jag gjort för att kunna plocka fram det positiva i åkningen och glädjen för sporten, trots dåliga resultat för är man alltid sjuk och skadad. Då räcker inte träningen till för de resultatmål man skulle vilja ha.

Johan berättar om att hans far bara gav Johan en blick som sa att det inte var ok att kasta skidorna i protest mot dålig prestation, Johan förstod utan ett ord vad som gällde. Min far sa i sin tur: Det där gör du inte om, när jag kastade stavarna i marken för att visa att jag inte var nöjd. Jag gjorde aldrig om det igen. Johan fick en stopptid för att deppa över dåligt resultat, jag hade min tycka-synd-om timma.

Glädje och stolthet i det man gör poängterar Johan som oändligt viktigt. Vi är rörande överens där också. Jag tror det måste få vara nummer ett. Det får en nämligen att orka kämpa i alla situationer, se möjligheter i motgångarna istället för att se hindren. Varje motgång som jag hade, fortfarande har fast på andra sätt, såg, ser jag som en möjlighet att stärka annat. De ständiga sjukdomarna och skadorna fick mig att måsta vara flexibel och det gav mig en träning som var bra mycket mer varierad än för mina skidkolegor. Det gjorde att min lite sköra kropp klarade mycket mer än vad som var rimligt. Att jag inte kunde träna som andra, vare sig i mängd eller styrka, gjorde att jag förfinade mig i områden som jag kunde arbeta med, tekniken som behövde anpassas efter vad min kropp klarade av och det andra var det mentala. Min glädje för sporten kunde inte kuvas. Min glädje kan inte kuvas idag heller, trots att jag måste, mot min vilja, leva ett helt annat fysiskt liv än vad jag skulle önska.

För ett par dagar sedan fick jag höra att jag var ifrågasatt av en person, att jag nog fejkade mina problem. Jag som slitigt som ett djur i hela mitt liv för att klara mig, för att kunna hålla ihop min kropp! Jag skrattade när jag hörde det. Dels för att personen inte betyder tillräckligt för mig för att orsaka mig smärta men dels för att jag just försvarat henne, sagt att trots att omgivningen kanske inte alltid tror och trott på hennes svårigheter och anar en större dos av hypokondri hos henne, så har hon förmodligen ändå en hel del känningar av sina problem. Hon i sin tur klassar mig som någon typ av hypokondriker. Jag tänker att: utifrån sig själv känner man andra…

Åter till sommarpratet, Johan är sällsynt och älskade Anna lika så. Tillsammans utgör de ett fantastiskt team, oavsett vad de tar sig för enligt mig och säkerligen för en stor del av övriga Sverige också. Det de gör för varandra är stort, mäktigt. Det är kärlek, till sporten och till varandra.

Livet är stort, livet är enormt och livet är det vi gör det till. Vi kan kanske inte påverka allt som händer men vi kan påverka hur vi hanterar det. Ibland tar man lite vila för återhämtning, för att hitta nya grepp, nya tag men sedan är det bara att ge sig på det igen. Finna lyckan där vi är eller söka den annanstans.

Igår var det dags för lite adrenalinglädje för mig, fånigt i vissas mått mätt, för mig ännu en gång av ren och skär lycka:

Den sällsynta fågeln Mia har åter synts susa fram på sin oväxlade cykel. I 30 minuter kunde hon ses, med sin delvis röda fjäderdräkt, rinna fram genom luften. I slutskedet av turen kunde man observera henne burra och brösta upp sin mörka bringa, precis som i stolthet över sitt enkla, korta träningspass. Hon tycktes som om hon ville säga att hon, i sin egen värld, var alldeles fantastisk och enastående i sin prestation.

 

4 Jul 2016