Jag arbetar, tredje dagen i rad, inte så märkvärdigt för de flesta, för mig, med min kropp och knopp, är det en utmaning. I slutet av arbetsdagen är jag fantastiskt tom, i huvudet och i energimängd. Jag går ut till bilen som jag dagen till ära, använder på grund av en kinkig hälsena som inte förstår att vara mjuk och smidig och fungera som sin gelike. Jag dunsar trött ner på förarsätet, stoppar nyckeln i låset och försöker vrida om, nyckeln rör sig tre millimeter och sedan är det helt stumt. Jag ruckar på ratten för att se om rattlåset bråkar men nej. Rattlåset slår inte ens in och tändningslåset är fortfarande stumt. Jag gör allt som en erfaren Volkswagenägare, med många års erfarenhet, kan tänkas göra. Men nej.

Min arbetskamrat, provar hon också, men icke. Hon erbjuder mig skjuts hem så att jag kan prova reservnyckeln. Mia, den som inte vill störa, säger: Inte behöver du. Hon upplyser mig frankt: På en sån fråga säger man nej tack eller ja tack. Jag ändrar mig skyndsamt till ett: Ja tack. Hem, hämta nyckel nummer två. Men som vi trodde hjälpte det inte. Hem igen, utan att säga: Du behöver inte.

Jag knallar in och stör min bror på jobbet. Behöver rådfråga. Han undrar om jag försökt våld, alltså mot ratten. Just det våldet är oanvänt idag. Vi åker och kollar. Våld, fungerar inte, här heller. Vi drar till Skellefteåbil för att kolla vart kan vi bogsera och lämna eländet, jag menar pärlan, för första hjälpen.

Hundarna behöver ut, banan behöver intas och min bogserlina behöver hämtas. Den ligger malplacerad i en låda i garaget, ändå sedan min olycka för sex år sedan, då den bilen behövde lösas in. Den har glömts bort, då inte behövts förrän idag.

Tillbaka till den tjuriga bilen för att fästa dragkroken som ligger vid reservdäcket. Hm. Men ursäkta, Volkswagen, vad i … tänkte Ni på då min tillverkade min Golf och några andras?! För att komma åt gängningen behövdes en bror, en Mia, en slöjdlärare men framför allt en vaktmästare med tyskt ursprung! Halva främre delen av bilen var ju för helsike tvungen att monteras lös, för att ens kunna gänga fast dragkroken! Jag är mycket tacksam för hjälpen, för den ängel som kom, som sänd från ovan, i form av vaktmästare. Annars hade nog undertecknad till slut sparkat in höger sida av nosen, på bilen alltså.

Jag vill ha en bil som jag klarar av att göra sådana saker själv! På min hädangångna Passat, välsigne den raringen, var man tvungen att ta lös hela fronten för att kunna byta framlamporna. Det behövde jag inte på mina gamla Jettor. Där kunde jag göra det själv och det fanns en ring under bilen där man kunde fästa linan. Hm, ber om ursäkt för sidospåret.

Då rattlåset faktiskt inte fungerade, kunde bror bogsera mig till bilverkstaden där vi dumpade pärlan. Sedan hem igen. Väldigt tacksam mot min bror och grinfärdigt trött, utan energi, inser jag att jag inte bokat boende i natt på Nus i Umeå. Det fungerade inte via nätet i morse och nu finns inga rum att boka. Med röda ögon, som nu ligger i kors, ringer jag och får tillslut hjälp av en sköterska på hotell Björken, för man kan inte själv som patient, boka rum direkt på Björken. Tacksam, utöver det vanliga, lägger jag på.

Ett snabbt lunchintag vid tre och kraschar därefter på soffan en stund. Hundarna ligger på mig och vi sover de dödas sömn och därefter återfår jag i alla fall tron på livet. Tröttheten är nu inte helt bedövande och förlamande längre och jag verkar inte bryta ihop i gråt. Mor och far kommer för att ta hand om Smilla och Aska, de ska få bo på Lundströms hundpensionat igen. De är alltid överlyckliga över att få träffa mormor och morfar.

Sedan kommer jordens lyx fram till min dörr. Det är en taxin, sjukresetaxin. Taxin som ska ta mig till Jörns tågstation, för vidare färd till Umeå. Denna fantastiska service bringade mig till tårar då jag bokade sjukresor förra veckan. Tänk att den förmånen finns.

En Tesla taxi står på min gård. Jag stirrar dumt på handtaget, eller på stället där handtaget borde sitta. Är det ett practical joke månne eller har min intelligens sjunkit kraftigt av dagens vedermödor? Taxichauffören öppnar rutan lite och säger: Använd tumme och pekfinger. Aha, designen kräver att jag tycker in randen där handtaget borde vara och då kommer en spak ut och jag kan öppna dörren. Inser att jag är tekniskt eftersatt på bilar. Men om jag jobbade med att designa bilar skulle det ändå vara ordentliga handtag och en synlig dragkrok under fronten på alla bilar samt att man inte behöver ta loss halva bilen för att kunna byta en trasig lampa.

Taxichauffören har starka åsikter om skolan och politik och vi pratar hela vägen fram till Jörns tågstation. Stationen tar hand om mig i min väntan och trettiominuter går snabbt. Nattåget som glider in känns kanske inte så nytt men är klart mycket bekvämare och snabbare än en buss. En stor, svart pudelliknande hund försöker charma mig där på tåget. Saknar mina lite där jag sitter.

Kan inte sova som jag planerat men ljudboken gör resan kort och är framme på Umeå östra station 20 över nio. Fantastiskt att tåget stannar precis vid sjukhuset, så enkelt. Rulltrappan upp har strejkat. Funderar över varför det känns som om det alltid är trapporna som ska ta en upp som vägrar att arbeta?

Då jag och min gnisslande hälsena, tagit oss till toppen, pekar en vänlig kvinna ut vägen till hotell Björken. Hade mina glasögon befunnit sig där de skulle, på min näsa och inte i väskan, hade jag nog sett hotellet själv.

En väldigt varm och sympatisk kvinna sitter i receptionen och hjälper mig med nyckel och svarar på mina frågor. Hon förklarar att lunch, eftermiddagsfika och middag varje dag kostar 110kr. Billigt, tänker jag och är ännu en gång tacksam över det land jag bor i. Hon säger också att jag får familjesviten, då alla andra rumstyper är bokade. Jag ryms alldeles utmärkt, med tre sängar till övers.

Jag hör av mig till mina nära, som är med mig i tanke och hjärta och meddelar att jag är på plats och lyssnar sedan på min ljudbok ändå in i sömnen. Dock vaknar jag med jämna mellanrum hela natten, skulle tro att det är nästan varje timma. Tänker den viktiga tanken, där någonstans vid fyra, att jag måste ta reda på vilket sänglinne de har i sängarna, så mjukt och lent mot huden och somnar därefter om, igen.

4 Apr 2023