Efter min första tur till Umeå mår jag rent ut dåligt, väldigt dåligt. Jag provar ta treo mot migränhuvudvärken som är på gång och filosoferar över om det är en regelrätt sängfösare eller om det är en fuskvariant. Efter ett tag har jag har ont, i alla muskler man har i nacke, bröstrygg, armar och rygg. Sedan lägger jag även på nervsmärtorna i samtliga av dessa områden, bara för att spela tuff.

Vaknar fem på morgonen, efter att jag i drömmen försöker knuffa en liten lastbil fram på vägen. Det går hyfsat bra tills jag ska knuffa upp den i uppförsbacke. Det gör så ont i nacken och i armen, så bilen börjar rulla bakåt. Jag hinner hoppa undan innan jag vaknar med fruktansvärt ont i nacken. Upp ur sängen, i mild panik, smörjer in mig med Voltaren, målar på Linnex på alla smärtområden jag kommer åt. Hittar de två morfintabletterna jag fick efter sista operationen och sväljer kvickt en av dessa. Tar min vetevärmare och skyndar till mikron och snabbt i säng igen. Kan inte riktigt förklara kramperna, smärtan och värken som är där samtidigt. Känns som om vansinnet är nära.

Sedan börjar drogen att verka och jag sover en orolig och plågsam sömn. Jag vaknar ofta och är i ett dåsigt tillstånd. Topparna av det värsta är kapade och jag vill endast sova, hoppa över de närmsta timmarna. Där, i drogens näste, kan jag uppskatta att jag inte behöver kräkas. Annars är jag ju en fena på det, också.  

Hela natten, hela förmiddagen och ett par timmar in på eftermiddagen är bara ett töcken. Jag som vill uppleva och uppskatta all tid av livet är nu glad över att dessa timmar inte noteras som vanligt.

Jag tar mig alltså inte till jobbet som tänkt, dagen efter min CT scanning. Tur att man är rik, då ännu en karensdag måste nyttjas. Vad ska jag göra med alla mina pengar? Jag menar, halvtids pensionär, plus karensdagar!!?

Helgen spenderas i stugan med mina kära. Jag gör saker, är så trött men jag får vara med familjen och framför allt med min son. Får nog erkänna att hopplösheten vill inta min kropp. Hur ska jag klara min strålbehandling? Jag känner mig lite uppgiven och det är inte riktigt min stil. Ska sanningen fram så gruvar jag mig för stålningen, den som jag av andra cancerpatienter fått beskriven som lindrig…

Jag repar lite mod när jag planerar hur jag ska tackla mina problem. Jag ska ringa onkologen och berätta vad som hänt och se vad vi kan göra för handlingsplan. Jag har en idé om vad jag kan göra förebyggande och vill veta vad vården kan göra och om jag kan få hjälp direkt efter strålningen.

Måndag morgon ringer jag och berättar om min situation. Vi gör upp en strategi efter min idé och sköterskan ska ringa den sjukgymnast som är kopplad till onkologen och se till att de ska ha mig på bevakning. Jag ska ta full dos av paracetamol och ibuprofen två timmar innan och ha vetevärmaren på plats en halvtimma före. 

Tisdag och tåget till Umeå anländer inte i tid. Jag får tillgång till mitt rum direkt och skyndar i mig lite lunch. Inser att jag inte följt, kunnat följa ,min del av planen men får i mig en Ipren i farten. Stressad går jag så snabbt min hälsena tillåter, till strålningen. Möter en vän, tillika en bröstcancerdrabbad, i korridorerna. Vi tar oss tid att kramas och pratas vid en stund. Vi har inte setts på många år. Vi bestämmer att vi ska ta en lunch efter påsk. Min snigel till hälsena och jag, skyndar sedan vidare.

Med andan i halsen blippar jag in mig med körkortet och hinner nästan placera rumpan i stolen då jag ropas upp. Oskar, Oskar med det långa håret, hämtar mig till rum fem. Oskar ger mig fortsatt information. Han instruerar mig vad som kommer att hända och kollar om jag har frågor. Jag berättar om min problematik med kroppen och att det inte gick så bra sist jag skulle ligga i positionen som krävs. Jag säger vad sjuksköterskan och jag kommit överens om och att sjukgymnasten ännu inte hört av sig. Han kollar på datorn och läser att hon ska kontakta mig i morgon. Jag börjar att hålla en mental tumme, hålla den ihopp om att det ska gå bättre än sist.

Jag blir visad till rummet med strålningsapparaten och Svenbjörn, med det korta håret och får därefter ta av mig på överkroppen och lägga mig på tortyrsän... Nej, jag menar strålningsbritsen. Huvudet ska vara i den hårda formen, armarna håller jag om handtagen ovan för mitt huvud och benen, nästan vinkelräta, på en kudde.

 

Oskar och nu även Svenbjörn står på var sin sida, mäter upp och drar mig lite hit och dit med hjälp av handduken jag ligger på.Tillslut är de nöjda. De ber mig hålla andan på det sätt jag tränat innan. Sedan är det dags att starta.

De drar sig tillbaka till styrrummet, varifrån de styr allt och säger åt mig vad jag ska göra. Först tar de röntgenplåtar för att de ska vara säkra på att jag ligger på millimetern rätt. Det kommer de att göra inför varje strålning för att kunna garantera att det blir riktigt.

Strålningen ska börja och de ber mig ta ett djupt andetag. Jag lyckas fylla lungorna så där exakt som de vill ha det samt hålla andan länge, så de kan stråla länge. Efter någon minut börjar det pirra i kotorna och strax därefter kommer nervsmärtorna i nacken, ut i höger arm, in i armbågen och vidare ner till höger lillfinger. Hela höger sida av ryggen drar ihop sig. Jag får släppa ut luften och andas som vanligt en stund och sedan fylla lungorna ordentligt igen.

Där jag ligger, tröstar jag mig med att jag är i alla fall bra på att skydda mitt hjärta med att hålla andan på rätt sätt och länge, i och för sig gör det inget om jag misslyckas. Det kan nämligen inte bli fel, det är en smart apparat jag ligger i. 

De kommer in till mig igen och säger att det är klart, att jag får ta ned armarna. Det är svårt. Hjärnan meddelar musklerna vad de ska göra med de är inte med på informationen. Det är nu ordentligt ont i hela övre delen av rörelseapparaten och jag får lite hjälp.

Jag tar på mig mina kläder och säger tack för idag och går sedan sakta den långa vägen tillbaka genom sjukhuset, till hotellet. Väl där hämtar jag vetevärmaren på rummet, åker ner till receptionen och värmer den i mikron. Jag tänker att två och en halv minut är väldigt länge. Upp igen och in på rummet och formligen däckar med värmaren på kudden. Jag slocknar nästan genast och sover i cirka tre timmar. Jag vaknar både till illamående, smärtor och trötthet.

På kvällen skriver jag med vänner och familj och tar sedan en promenad. Det senare känns som en otrolig frihet. Än kan jag och orkar jag det. Skriver på min blogg innan en orolig sömn tar med mig in i drömriket. Där i drömmen, är vissa vänner ordentligt sjuka, samtidigt som vi ska ha en återvändarfest. Jag missar hela festen, för att jag strålats så sent på dagen och sedan är jag tvungen att sova för att orka vara med. Jag missar de flesta av mina kompisar som jag inte träffat på flera år. De verkar inte alls bry sig om mig, söka upp mig och de jag hann träffa la knappt märke till mig. Jag känner mig ensam, övergiven och ledsen. Är så lättad då jag vaknar alldeles för tidigt och inte kan somna om.

7 Apr 2023