Strålning dag två börjar jag med små rörelser och smärtstillande. Jag hatar att vakna till på riktig idag, att försöka få igång kroppen, att stiga upp. Ställer mig i en väldigt varm dusch så musklerna ska bli snällare mot mig. Jag gör ett försök att visualisera mig som avslappnad, verkar inte fungera särskilt bra. Idag skippar jag bh och krånglar mig in i tröjan och övriga kläder. Med vetevärmaren under armen åker jag ner för frukost. Frukt, juice, mackor med ost och grönsaker och sedan en kopp te. Värmer kudden och åker upp till rummet och blänger på eltandborsten då telefonen ringer. Det är sjukgymnasten.

Tyvärr, säger hon, jag får inte jobba med dig. Problemen måste ha direkt anknytning till cancern för att jag ska få hjälpa dig, berättar hon. Dessutom är de kort om folk då en pensionerat sig och de inte fått någon ersättare. Hon låter väldigt bestämd och pessimistisk. Och jag känner hopplösheten växa i magen och den sätter sig också som en klump i halsen.

Jag försöker förklara att det kommer att påverka cancern om jag inte kan ligga i den rätta positionen på tortyrbritsen. Jag kommer inte kunna få behandling om det blir för mycket smärtor och nervpåverkan, då får jag inte får upp armarna. Hon byter anfallsvinkel och berättar att hon absolut inte kan arbeta med min nacke, då jag har fibromyalgi och neurodysfunktionellt smärtsyndrom. Jag berättar att jag bara behöver hjälp med muskulaturen nu och hon svarar med att jag kan bli sämre och få kraftiga reaktioner, även om hon enbart behandlar mina muskler. Jag förklarar att så länge jag inte har huvudvärk så går det bara bra att jobba med mina muskler, att jag känner min kropp och dess reaktioner.

Vanmakt är svårt att hantera. Vad kan jag göra? Vem kan jag ta hjälp av?  Hur ska jag orka denna behandling, då jag har min dumma kropp att brottas med? Då man måste kämpa för att få hjälp då man är som svagast? Tårar rinner, för jag vet att då jag har tillräckligt ont, orkar jag inte riktigt fightas som jag kanske måste. Min tystnad talar kanske till henne för tillslut säger hon att hon kan träffa mig direkt efter strålningen idag. Då har hon en 30 minuters lucka. Jag känner mig ofantligt trött och det känns tröstlöst, trots beskedet.

Jag masar mig iväg den dryga promenaden till strålningen. Där tar en ny kille hand om mig. Killen med page. Han skojar lite och frågar hur natten varit och då rinner mina tårar igen. Jag berättar om sjukgymnastsamtalet. Han mumlar lite och visar mig vägen till strålningsrummet. Där är Oskar med det långa håret. Jag berättar ännu en gång om mitt samtal med sjukgymnasten. Han säger något om att om det blir problem får de kontakta läkare som får beordra hjälp.

Motvilligt lägger jag mig och de hjälper mig upp med armarna så jag kan hålla i handtagen. Mina muskler vill inte, höger arm allra minst, tårarna rinner längst kinderna och in i öronen och jag får inte röra mig. Det är inte många minuter men får inte ner armen själv.

Mina förväntningar är låga då jag tar hissen upp till onkologen och en av deras sjukgymnaster. Här möter jag en stressad kvinna som står och väntar på mig i korridoren. Då vi kommer in i behandlingsrummet förvånar hon mig och lyssnar och sedan ger hon mig en muskulärbehandling, i drygt 20 minuter tar hon sig an mina muskler. Hon berättar vad hon ser och känner och hon får de sämsta musklerna att ge med sig. Hon berättar också lite av sin livshistoria, en historia som gör att jag förstår henne lite bättre. Sedan berättar hon att hon avsatt 40 minuter för mig även i morgon och nu vill jag gråta av ren och skär lättnad. Jag ska nog klara av min behandling.  

Sover ett par timmar och går ner till Oasen. Vilket passande namn på de två rum, där man kan ta paus från det jobbiga, vara kreativ och kan skapa nästan allt. Det påminner mycket om välutrustade slöjdsalar. Janne och Gun-Eva visar mig runt i deras fantastiska värld. Mitt första projekt ska bli ett smycke.

Strålningens tredje dag går bättre, fortfarande väldigt ont men sitter nu på onkologen, yr som en virvelvind, efter strålning och ett 40 minuters pass hos sjukgymnasten. Ska strax gå mot hotellet där jag fått tag på Anna, hotellet Björkens egna onkologsjuksköterska. Hon ska hjälpa mig att smörja mig med Linnex, nacke, axlar och rygg. Linnex är ett liniment som fungerar bättre än muskelavslappnande. Jag och Anna ska träffas varje dag jag strålas. Hon har även hjälpt mig att få ha rummet extra länge idag, då mitt tåg inte går förrän vid sextiden. Svårt att vänta sittande, men med hjälp av sjukgymnast, smärtstillande, Anna, Linnement och att jag kan sova bort några timmar med vetevärmaren så går det helt okej. Jag är helt ok.

14 Apr 2023