Efter att min son och jag skiljts åt efter en lång kram och ett vi hörs snart, går jag till busstationen. Det är ganska många som ska åka med samma buss som jag så jag ställer mig på lite avstånd. Jag vill bara komma iväg och göra, det som jag tänkt ska vara, min sista operation.

Då bussen kommer går jag fram och avvaktar tills det blir min tur. Plötsligt stelnar flickan framför mig till och börjar titta sig omkring. Jag frågar om hon är vid fel buss men hon berättar att hon glömt sin mössa på den andra bussen. Den står kvar. Jag säger att jag passar hennes väskor och håller bussen om det behövs, så kan hon hämta den. Hon skyndar iväg.

Under tiden kliver allt fler på efter att ett äldre par tillslut får till koden på betalkortet. Jag visar kvinnan bredvid mig att hon kan kliva på före mig. Men hon ler kyligt och fräser fram att hon måste ju sätta in väskorna först, för de ska ju inte in där, hon pekar in i bussen. Jag säger att jag kan hjälpa henne och går till bussens lastutrymme. Lite surt säger hon: Men där får man väl inte sätta ni själv? Jag öppnar luckan och det är alldeles tomt. Jag ler och hon ler lite tillbaka.

Flickan med mössan kommer och jag visar henne luckan som nu är öppen. Jag kliver på bussen, frågar chauffören om det var ok att lasta in och han svarar: Självklart. Jag vänder mig till den fräsiga kvinnan och sa att allt var ok. Då ler hon mycket varmt och säger att: Det nog är lite annorlunda här uppe i norr, i södra Sverige kan man inte göra så. Jag bara ler.

Ingen komfort denna gång heller men fortfarande gratisresa. Busschauffören vinkar igenkännande in mig, utan att jag behöver säga mitt namn. Arvidsjaur är inte så stort.

Resan är skönare denna gång. Jag vet ungefär vad som väntar mig under resan och vid framkomsten men framför allt, vad som väntar mig imorgon. Det känns lite som rutin men förhoppningsvis en väldigt kortvarig rutin. Väl framme tackar jag för resan och går till hotell Vistet. Jag frågar kvinnan i receptionen när jag som tidigast kan få komma in på mitt rum. Hon kikar på skärmen och trycker lite på tangenterna och säger att jag kan få tillträde med en gång. Det finns änglar på det här hotellet. Denna gång får jag rum 415, förra gången 515. Det känns tryggt.

Jag gör samma procedur som för fyra veckor sedan, skyndar mig att lägga mig under täcket för att få sova igen lite av det jag inte sov i natt. Efter sömnen köper mig en drickyoghurt och en grov smörgås med skinka och ost. Det får mig att tänka på när min son glatt kom hem för någon vecka sedan och berättade att han hade fått en plastsmörgås, med ost och skinka och den hade varit god! 

Jag vilar och lyssnar på bok. Middagen består även denna gång av kyckling men utan pappsmak. Min vän kommer, ännu en gång med gåvor. Jag försöker med att hon kommer att bli ruinerad men hon säger att hon vill ge mig stöd. Hon har stickat gröna vantar med vackra flätor, köpt mig en skyddsängel och medicin, medicin i form av choklad, olika sorter och kakaohalt, så omtänksamt. Hennes sambo kommer också och vi fikar, kaffe, te och choklad. Skönt att få besök, känna värme, distraktion och prata bort lite tid.

Vi skiljs med kramar. När jag sedan går ner till kvällsfikat träffar jag på en kollega och vän. Helt oväntat är vi här samtidigt. Det blev ett gott kvällsfika i trevligt sällskap. Min fina unge ringer också och han och hans pappa önskar mig all lycka till. De hade varit och åkt skidor och verkade fulla av energi.

Upp till rummet för tvagningen och den inbakade flätan. Ner i bädden för att möta en hemsk natt. Slumrar i mardrömmar, vaknar och sprayar halsen med förkylningsspray, för det känns som om jag håller på att bli sjuk. Vaknar och tar halstabletter att suga på, trots fastan. Jag kan inte åka dit nu, för då skjuts operationen upp. Kliver ur och i sängen hela natten, slumrar, drömmer jobbiga, stressande drömmar. Låt mig bara få vakna frisk och göra min operation.

Till slut kommer tiden då jag får gå upp och duscha. Till min obeskrivliga glädje har inte mina symtom blivit värre. Jag tar mina mediciner och dricker den lilla vattenranson man får skölja ner den med. Är törstig, trött och matt i hela kroppen.

Checkar in och får bida min tid, alldeles ensam i väntrummet. Kirurg Lena, med det tuffa håret och många örringarna, kommer med sin ST och ritar på mig igen. Nej, det blir inte snyggare denna gång men mycket mindre streck.

Gänget före mig är redan intagna till sina operationssalar då jag kommer till fixarrummet och det visar sig att jag får lugn och ro. Denna gång är det Urban som sätter in en port i handen och ger mig lite mediciner. Vi skojar en hel del om resor, snus och andra viktigheter. Innan han lämnar mig åt mitt öde säger han: Gå ingenstans nu. Mitt svar blir: Ta du och gå och boka din resa till Kroatien, för alla  dina sparade snuspengar. Han svarar med ett förvånat tonfall: Du är ju rolig... Han hade ju inte behövt låta fullt så förvånad.

Jag får vänta länge i fixarrummet men hittar tillslut en position på den hårda britsen, som gör att jag kan dåsa iväg en stund. Tre timmar efter att jag kom till salen hämtar en snabb sängkörare, nej inte sängfösare, mig till operationssalen.10.37 står det på skylten när jag skjutsas in.

Väl där kommer det många sköterskor, undersköterskor och läkare och säger hej och presenterar sig. Det blir nog så rörigt i huvudet av alla människor. De rättar till lampor som kommit ur kurs efter att ha blivit grundligt rengjorda. Den jag väntar på, Lena med det tuffa håret, kom då jag redan blivit ljuvligt drogad och borta för världen.

2 Mar 2023