Slå mig hårt

11 nov 2017

Texten till låten kan låta våldsam, smärtsam men vilken energi den skapar hos mig. Vi är på 80-tals fest, jag, mina vänner och kollegor. Några av oss samlas hemma hos mig innan. Jag får mitt hår tuperat av kunniga händer, visste inte hur man lyckades med det på 80-talet och har inte blivit bättre sedan dess. Vi pratar, skrattar och kollar upp ord som dök upp det årtiondet och skrattar vidare när vi försöker skapa en text av dem.

Vi går till festlokalen, laddade för kvällen. Festfixarna har gjort ett bra jobb och vi blir mottagna med drink och så tas det lagfoton. Vi gör våra lagpresentationer, äter mat, pratar, tävlar i musik från festens aktuella årtionde och går en klassisk tipspromenad.

Allt detta är kul men sedan börjar dansandet. Där någonstans vaknar de riktiga livsandarna hos mig. Det finns en sådan glädje, lycka att få vara här och nu, i musiken, i dansen. Tankar om den lite tuffa rehabiliteringen efter olyckan dyker upp, mitt rörelsemönster har varit rätt begränsat. Men inte ikväll. Glädjen att kunna, valet att jag tar smällen en annan dag, imorgon, den glädjen är underbar. Jag lever, jag är, jag dansar och njuter, tillsammans med glada, härliga människor, är jag ett. Det bubblar och sprudlar, ögon ler och skrattar.

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever. Livet slår oss, ibland hårt och det är ok, inte alltid ok men det är så det fungerar och vi måste finna ett sätt att leva med det. Ett av mina slag var bilolyckan och de skador den kom med. Jag har alltid varit tacksam och glad över livet men efter olyckan är jag det än mer. Så denna dansande kväll är ren och skär lycka, ren livsglädje. Jag känner pulsen av musiken och av mitt, fortfarande aktivt, pumpande hjärta.

Kvällen tar slut och jag hjälper till lite med städningen innan jag går hem. Då hinner det ikapp mig, eller den hinner ikapp mig, smärtan. Jag blir snabbt stel och går inte så bra längre. På den korta vägen hem ler jag stort, för jag vet svaret på frågan: Mia, var det värt det?

Ni vet, den där känslan av att veta vad som sker omkring sig, ha koll, och så är det fel…

14 jul 2017

Älskade du, min vän, du som inbjuder oss ikväll. Vi kommer, med glädje och med vin. Vi får drinkar, av kvalitet, enligt mig i alla fall. (Säger dock kanske inte så mycket att jag bestämmer kvalitén) Den ork som inte fanns hos mig, då spontinbjudan dök upp, kommer. Fyra stycken är vi som njuter av tillvaron. Några av oss hinner spilla en tår eller två, vid samtalen. Prata hinner vi alla, både om roliga saker och de mindre glädjande samt ljuvliga och stökiga minnen.

Ruset av alkoholen? Det är skönt. Hinner gå igenom döden och livet, början och slutet samt andra mänskliga företeelser.

Idag fick jag ett meddelande, av en annan person ,dvs inte samma som kvällens stjärna, utan av en helt annan, anonymt. Jag förstår att du som skriver tycker att jag gjort dig något ont eller kanske någon som står dig nära. Vet dock inte vem du är, jag frågar men du vill inte ge dig tillkänna, jag kan inte gottgöra. Anonyma meddelade uppskattas inte av mig, inte hot heller, däremot uppskattas raka fina människor, som kan säga till mig vad jag bör förbättra, ändra, vad jag gjort fel. Förklarar HUR jag sårat. Jag ÄR snäll i hjärtat och om du inte, om DU inte tycker det, säg det till mig, inte till mig anonymt, utan rakt till mig, så jag förstår. Jag kan ta det, bemöta det och kanske gottgöra, kanske fixa eller åtminstone, om jag fick, kunde välja rätt, enligt dig, och då så valde jag det, varje gång. Så här skriver du, ANONYMT, ganska fegt, till mig:

”Du är säkert snäll mot de som du vill vara snäll emot. Det gäller att vara snälll i hjärtat också för att lyckas… Lycka till med det!” Du har för många L i snäll men jag förstår: Jag har misslyckats i dina ögon. Det betyder inte att jag inte kan vara god men jag förstår tydligen inte ditt fega språk.

Jag misslyckas, förmodligen, titt som tätt men att vara snäll i hjärtat, det är jag bra på, rent av gode bra på, som vi säger här uppe i norr. Kan dock inte bli bättre om jag inte vet vad jag felat i. DU, du har skrivit till mig anonymt förut och då om kritik i att jag tycker min familj är bäst i världen, att jag hade fel i det. Förstår om det är provocerande men i min värld är det fortfarande sant. Visst, min familj har också sina brister men inte de som DU syftar på. Min familj ÄR bäst i världen, för mig, i alla lägen.

Och jag, jag är rentutav ganska bra jag också. Och om DU är för svag, för rädd, för vek, för undfallande så är det ok det också. Vi kan inte vara lika. Jag kan inte leva upp till dina förväntningar, om du inte visar mig vilka de är. Kom igen, utmana mig! Visa mig! Tänk om jag chockar dig. Tänk om jag ber om ursäkt, gottgör, tänk om jag ger dig inget att avsky, inget att tycka illa om. DÅ, då kanske du får vila. Låt mig ge dig det. Låt mig få vara snälll, med tre L, snälll i hjärtat.

Eftermiddags filosofi

20 jun 2017

Jag är bjuden på middag ikväll. Jag har lite ont så det känns underbart lyxigt. Jag ligger på min punschveranda och lyssnar på regnet som trummar rytmiskt på plåttaket. Underbart ljud faktiskt, riktigt rogivande, om än jag fortfarande föredrar solskenet genom mina fönster. Men där jag ligger på den vita pinnsoffan, fylld av gröna kuddar och filtar, njuter jag till fullo.

Igår sa jag upp den dagliga hemtjänsten, den som jag haft sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag hade visserligen redan dragit ner till tre morgonar i veckan istället för två gånger om dagen men ändå känns det som en milstolpe. Nu har jag endast kvar städning och handling en gång i veckan. Städningen är det en bra bit kvar innan jag kan fixa själv men jag småhandlar redan för fullt. De tunga påsarna med de tyngsta varorna får jag tack och lov hjälp med.

Idag blev jag sjukskriven ett par månader till. Jag känner mig lite kluven. Vill ju var bra nu men har ännu ganska lång väg innan jag har rehab tränat mig i form och jag är glad att jag inte behöver fajtas med försäkringskassan ännu på ett tag. Kraftiga bilolyckor med påföljande skador verkar vara godtagbart i försäkringskassans värld. Det är jag tacksam för.

Snart är det midsommar och jag får åka till stugan med min familj och några vänner. Benställningen får följa med, då jag kan tänka mig att det kan vara lite lurigt för mig att ta mig i och ur båten. Ladybug är också en självklarhet. Vädret spelar mindre roll för nu ska vi bara vara, vara i stugan och njuta av god mat och gott sällskap, mer behövs det inte för fröken Mia Lundström.

Lägga pussel

12 jun 2017

Det är så mycket jag inte kommer ihåg, den första veckan efter krocken. Jag har glömt samtal som jag haft, vad jag sagt och vad jag fått höra. Jag har också glömt besök jag fått på sjukhusen. Det känns konstigt, förvirrande och lite skamligt att ha glömt de snälla, fina människor som har kommit och tittat till mig, brytt sig om mig, kommit med kärlek och gåvor, som servat mig med saker hemifrån, de som ringt, skrivit. Jag har helt eller delvis glömt bort er. Det känns fult, elakt. Min familj och vänner har påmint mig men luckor finns där ändå.

Har försökt lägga lite pussel. Jag har pratat med de som tog hand om mig vid olycksplatsen. Linda och Tommy, de rara fina. Tommy som lät mig vila mitt huvud hans axel, då jag frågade artigt om det var ok. De två som var tvungen att flytta mig från den svarta röken som kom från min brinnande bil, de som hade liggunderlag till mig, i väntan på räddningstjänsten och bredde om mig med fårskinn då jag frös. De lyssnade på mig då jag tydligen upprepade saker, om och om igen, som att: Jag håller på tappa minnet. Det blir sämre och sämre. Jag frågde om sonen verkligen var hos mormor i stugan. Jag frågar det, jag som inte ens kom håg hur gammal älskade sonen är, då Linda frågade. Jag försökte verkligen räkna ut detta men informationen fanns bara inte.

Smärtan, som jag inte minns, från olycksplatsen, får jag berättat från en av dem som var med i räddningstjänsten, Kristoffer och från min far som kommer till platsen. Smärtan, den jag har i ryggen, klagar jag tydligen över den, om och om igen. Får något i svanken, en filt, på båren där de lägger mig, för att det inte ska göra så ont men det hjälper tydligen inte men räddningstjänsten nekar mig mer stöd. Får tydligen smärtstillande och omsorg av sjukvårdarna, som jag fortfarande inte vet vilka de var. Jag, drogad och lyckligt omedveten om hälsocentralen, ambulansfärd, intensiv och akut i Sunderbyn. Massor av röntgen slipper jag också komma ihåg. Lycklig i min minnesförlust, hinner jag med mycket.

Jag får pusselbitarna av min bror, mor och far, av gudmor till min son, svägerskan, av mina vänner. Det gör ont, de bitarna, att höra hur de mina for illa, av min olycka, att inte veta hur det gått för mig. De som kanske trodde, fasade för att jag inte skulle bråka med dem något mer, i detta liv i all fall. Det gör ont att höra hur min son blev tyst och fundersam då de berättar för honom att jag inte kommer ut till stugan som planerat, denna olyckslördag. Vad tänkte han egentligen? Han fick veta att de skulle hälsa på mig nästa dag i Sunderbyn. Jag hör om hamburgarna mor försökte tillaga till Liten där i kaoset, de brända hamburgarna som sonen ändå åt. Jag hör om det förtvivlade skriket från vår tjärn, det skrik som når våra stuggrannar, jag hör om tårarna, osäkerheten, chocken. Det är underligt hur ont det gör, ont att göra mina kära ont. Olyckan var visserligen inte mitt fel men vad jag hade velat bespara dem detta.

Skuld, fast jag inte kunnat undvika det som hände. Jag lever men min brors vän, som var också var med om frontalkrock gör det inte, trots tre små barn och fru. Skuld i orättvisan i vem som får leva och vem som dör.

Jag vill hylla, tacka alla som var i min omgivning då och alla som varit det under min rehabilitering så långt. Tack till alla som ställt och ställer upp för mig. Jag kommer fortfarande att leta efter pusselbitar ett tag till.  Sedan acceptera att vissa alltid förblir borta.

I morgon får jag ta bort min benställning, på min 44:e födelsedag åker den! Och jag tror jag ska fira denna födelsedag lite extra, vara lite extra glad att den kom. Så mina fina, fira alla era födelsedagar med glädje, pompa och ståt, alternativet, att inte få fira, är inte ok.

Varför är du kvar?

4 jun 2017

De skulle bort, båda två, tänkte jag, en klamrade sig dock kvar, vid mitt ben och formligen vägrade släppa taget. Den som först skulle ge sig av, enligt mig, blev alltså kvar ett par veckor till. Vad kan man säga, man är oemotståndlig.

Läkaren och sjukgymnasten talar om mina skador och jag lyssnar, noga. Kommer ihåg knäövningarna de talat om men de glömmer att berätta om ryggen och jag är i min egen värld. Jag glömmer att fråga. Jag som annars är rätt bra på att ta reda på status så jag kan ta sikte mot nya mål. De rynkar pannorna och ger varandra snabba ögonkast då jag berättar om nervsmärtor som jag får. Jag tänkte att de smärtorna kanske var positiva, att liksom nerverna börjar hittar hem. Det var det visst inte, utan kanske tydde på mer skador. Framtiden får visa.

Så vad får jag göra och inte göra? Inte lyfta tungt på ett halvår fick jag höra förut, stämmer det? Och om jag är utan ryggställning, borde jag inte fått lite träningsövningar för de lata ryggmusklerna, de som inte vet vad de ska göra och som krampar vid tuffa aktiviteter så som sock påtagning?

Då vi sitter i bilen på väg hem inser jag allt jag inte fått veta och jag blänger surt på benställningen och funderar: Varför är Du kvar? Jag kan visst gå bra utan dig! Tycker jag i alla fall och de tyckte väl att läkningen gått bra? Sammanfattar för mig själv och tycker att besöket gick hyfsat, bra till hälften men accepterar också besvikelsen över det fulla frihet som jag tänkt mig, som jag nu får vänta på. Skäller sedan på mig själv och tänker att jag är bortskämd, två veckor mer eller mindre är ju inget och jag och Ladybug, min polare rullatorn, den röda, hänger ihop på alla mina promenader och jag tycker nu att jag fått lite tempo i fötterna. Vilar dock och sover fortfarande mycket, då det blir lite mycket för kroppen, då det blir lite väl ont.

Det kanske blir lite förlängning av den långa sjukskrivningen också, då jag inte är så bra på att fixa tunga saker som att bädda säng och ta ur diskmaskinen. Jag har hemhjälp, hemtjänst, ni vet sådant där som man kan få då man inte kan… Först var det lite svårt att acceptera, för jag kan ju allt, bara inte just nu men sedan inse att: Vad Sverige är fantastiskt! (Dvs. då inte försäkringskassan arbetar emot en.) Jag får städning en gång i veckan! Första gången grät jag lite då jag kom hem, hem till ett rent hem, ett som jag inte kan ta hand om just nu. Jag får också hjälp med handling, diskmaskin urplockning och sängbäddning. Jag kan själv, får jag lägga undan en stund till. I alla fall om jag ska kunna träna upp mig och bli bra eller snarare bäst, igen.

Vill avslutningsvis ge stora kramar till alla Er som har det lite eller mycket kämpigt i livet. Till Er som sörjer förluster av olika slag, förlust av nära och kära, förlorade föräldrar, förlorade barn eller förlorade ofödda barn, barn som inte riktigt fick bli till, Er bär jag lite extra nära hjärtat just nu, sörjer med Er, gråter med Er, för själv är jag bara så oändligt tacksam för att just jag slapp bli förlorad, för att jag får vara med i livet ett tag till, ett tag till med min son, ett tag till med mitt hjärta.

Frontalkrock

31 mar 2017

Det är strålande sol och jag vaknar efter en skön sovmorgon. Nu ska jag packa mina och Litens grejer, för nu blir det en skön sol helg ute i stugan med resten av familjen. Liten åkte ut redan i går, för att vara med mormor, morfar, faster och morbror. Jag far runt i lägenheten och packar kläder, mat och andra grejer. Tänk vad mycket grejor man ska ha med sig varje gång. Jag handlar lördagsgodis och Risifrutti till Liten.

Då jag är klar ringer jag min mor och min bror. Vi gör så i fall det är något som är glömt på samhället då vi ska ut till vår stuga på Holmen, vår holme. Jag pratar med bror men det han hade önskat att jag skulle fixa, var redan klart.

Glad i själen tankar jag bilen och ger mig av. Vädret är underbart och detta är bara början på sportlovet. Jo, visst, jag ska jobba en dag till veckan också men den liksom räknas inte. Nu ska vi bara vara lediga, Liten och jag. Liten som är mycket nöjd med att ha sportlov.

Vägen till stugan är fin men lite krokig. Jag kommer till en liten backe och nästan uppe på krönet möter jag den. En bil, på min sida vägen. Jag hinner tänka att: Jag kan inte svänga höger, där är redan bilen. Jag borde svänga vänster. Sedan känner jag en stöt och allt försvinner, allt blir liksom ljusgrått. Jag hör ingen smäll, känner ingen rädsla. Sedan bara ont.

Jag skriker ut luft som jag har i lungorna, skriker ut den för att kunna få i mig ny, skriker ut igen och tar in ny. En människa är vid min dörr. Är det min barndomsgrannes röst jag hör? Men vad gör han där? Jag får det bekräftat. Jag har ont, jag känner mig väldigt trött och sedan försvinner jag bort.

Jag vaknar till. Min pappa är där med ett oroligt ansikte. Hör på hans röst att allt inte är som vanligt. Jag frågar: Varför var han på min sida vägen? Och: Visst var det hans fel? Jag ville att det skulle synas på bilarna, olycksplatsen, att det kom en knäppgök på min sida vägen. Jag frågar: Var är Liten? Pappa förklarar att han är med min mamma. Skönt i mig att veta. Detta upprepar jag, frågar jag, tydligen om och om igen.

Jag har det varmt och skönt. Blir tydligen omhändertagen av räddningstjänst och sjukvårdspersonal, minns dem inte. Ambulans till hälsocentralen. Jag är bara medveten fläckvis. Sedan bär det vidare till Sunderbyn. Minns inget av färden. Väl där finns både min far och min vän som bor i närheten. Hur hann de dit? Jag frågar om min vän börjat jobba där igen och om hon inte skulle vara på begravning? Allt var tydligen som det skulle. Hon var där för min skull, hon och min far.

Jag blir så omhändertagen. Jag glider in och ur medvetande. Det är ont. Någon gång får jag höra att jag har en fraktur på ryggen och en i knät samt en blödning i hjärnan. Jag flyger någonstans ovan sängen och tänker lite grumligt att: Det där förstår jag nog senare. Liten är hos mormor. Jag lever. Det är bra.

En superhjälte, hjältinna

5 feb 2017

Förra veckans slut var tung och jag slog på sparläge, energisparläge, för att inte bara lägga mig i en hög och tycka synd om sig själv. Nej, ingen jag kände dog, ingen blev eller är plötsligt dödssjuk, utan det handlade endast om Försäkringskassan. Det känns dock som om de sprider död, dödslängtan och dödliga sjukdomar i kring sig, trots att de inte tillåter människor vara sjuk eller i behov av hjälp. Med fem dagars, fem hela dagar, av utbildning kan de som gör dessa bedömningar, titta på mina papper och sedan säga: Du har ingen arbetsnedsättning. Du har inga varaktiga problem. Om de kunde trolla i samband med sina ord, göra en frisk och problemfri skulle jag inte tycka illa vara. Men då de säger så utan att kunna veta, hugger de en i ryggen. Regelverket kräver det.

Denna vecka ryckte jag dock upp mig och tog tag i allt med Förbannadekassan igen. Breven tog sammanlag sex och en halv timma att få ihop, aktiv tid. Jag är glad att jag tycker om att skriva och formulera mig, sammanställa saker till stycken där allt hör ihop. Men så svårt att hålla borta allt det jag kan, allt som är bra, allt jag är bra på och allt som fungerar. Vilken utmaning. Känner mig som jag har gjort ett stordåd vid datorn.

Åh, men jag har gjort ett stordåd till i veckan. Jag har lämnat blod. Andra gången nu och jag känner mig verkligen som en hjältinna bland många andra där i Blodbussen. Stämningen är god och skämten många. Vi var tre som dessutom hade en liten tävling om vem som fyllde blodpåsen snabbast. Jag kom sist. Ska trimma mina blodkärl lite till nästa gång eller be dem ta högerarmen, den känns snabb!

Sedan har jag ju superhjälte utseende just nu. Visserligen bara vänsterknät som passar in på beskrivningen men ändå. Tror jag måste köpa lite tejp själv och dra några remsor lite här och där, på lite mer synliga ställen. Hoppas på ytterligare en bra vecka och på fina svar på bina brev här framöver. Risken är stor att jag hamnar i en liten hög igen men tänker på den där kvicksilvermannen i Terminator, bara smälta samman hålen som uppstår i kroppen igen eller samla ihop bitarna av sig själv och helas om man går i stycken. Jag, en superhjältinna med supertalanger. Jag drar några Terminator citat då jag lika är inne på de filmerna. I’ll be back. Hasta la vista, baby. Och till F-kassan önskar jag hett att jag kunde bara säga; Consider that a divorce

En bal på slottet

2 feb 2017

Vad är det? Jo, det kan jag berätta. Det är åtta kvinnor, tjejer, töser i sin bästa ålder, någonsin, som träffas, pratar, dricker lite vin och lottar ut lika många vinflaskor som deltagare. Underbara kvinnor, starka och svaga, mjuka och hårda, kurviga och raka, med kort och långt hår, allt beroende på tycke, smak, känsla, förnuft, ork och orkeslöshet. Älskar dessa kvinnor, alla med hjärtat på rätt ställe.

Livet känns idag lite mer okomplicerat och det kan vara precis det som behövs. Bara njuta av vad stunden ger, vad vi kan ge till varandra, vara i förhållande till varandra, både i form av seriösa samtal till totalt svammel. Män som talar lite nedlåtande om kvinnor som surrar och kacklar, de ser inte under ytan, ser inte hjärtat, värmen och uppfattar inte det som sägs, det som egentligen sägs dvs; Jag hör dig, jag ser dig, jag märker det som tynger, märker det som lyser upp, märker förändringar, ser styrkan och sårbarheten hos dig min vän.

Tack, tack för allt. Tack för styrkan ni ger, i allt ni ger, allt ni är.

Mamma, är vi fattiga?

29 jan 2017

Så var jag där igen, i ynklighetens land. Ännu en gång, sårbar utom kontroll. Försäkringskassan har gjort en utredning på ansökan om sjukpension, den jag egentligen inte vill ha och den blev det avslag på, till mig glädje men också stora oro. Jag vill inte ha detta men min handläggare på F-kassan och företagshälsovården har förklarat vad jag bör göra och jag litar på dem. I torsdags kom dråpslaget, min nya handläggare, den förra slutade i frusteration över hur det går till på stället, ringer från F-kassan och säger att i och med utredningen för sjukpension så har det kommit papper på att jag inte har nedsatt arbetsförmåga: Vi kan inte finna att din arbetsförmåga är nedsatt. Därför kan vi inte ens bevilja dig sjukskrivning.

Det är inte en matta som dras undan mina fötter, utan mer som en kniv i magen, en annan i ryggen, båda benen avkapade med slö motorsåg, armarna avhuggna med machetes, bröstkorgen är ordentligt åtdragen med spännband, skapade för flera ton, magens tarmar är utslitna av en amatörhealare, hopknutna och sedan slarvigt instoppade igen.

Jag kunde knappt prata med den anonyma kvinnan i andra änden. Att hulkandes gråta och försöka förstå, försöka tala, förklara och fråga: Hur ska det gå om sjukskrivningen tas bort? Då tvingas jag gå upp i tid, vilket jag inte klarar just nu, kanske aldrig, jag kommer krascha ännu en gång, lite lätt som i våras, då jag blev heltidssjukskriven igen i en månad. Då ska jag i så fall leva på 80%, av min 50% stora lön? Det kunde hon inte svara på men enligt deras senaste bedömning/utvärdering så har jag inga arbetshinder och de måste följa det reglementet de har.

I ett töcken hör jag henne säga något om att jag ska skriva brev, läkaren har beskrivit för dåligt i sina sjukintyg, måste skriva mer, kanske ska fler från sjukvården uttala sig. Allt är rörigt men hon har skickat ett brev vad jag ska göra. Ett brev, toppen, då löser sig allt, måste bara ha någon som tolkar språket, reglementets regler så jag gör rätt, så jag och min son slipper svälta. Min son som frågade för en vecka sedan: Mamma är vi fattiga? Jag ler då och säger att det är vi inte men vi kanske inte kan köpa allt vi önskar. Jag hoppas vid gud, nu hädar jag nog, att om han frågar om några månader att svaret är detsamma.

Stor som jag är, åkte jag hem till mor och far, bara för att släppa ut all ångest och gråta stilla till kloka lyssnande öron.

Nu är det en ny vecka och jag måste spotta upp mig. Jag måste orka/klara av/fixa mitt jobb och jag måste bli stark nog att ta mig an Förbannelsekassan. Två brev ska författas, läkare, handläggare, fack och miljoner andra instanser ska kontaktas. Bördan som ligger på axlarna känns inte bärbar, försöker med galghumor tänka att F-kassan har ju papper på att jag kan arbeta 100% så hur svårt kan det vara.

Reflektion, kärlek, avslut

30 dec 2016

Ibland saknar jag att skriva så att det gör ont. Vet inte riktigt vart det smärtar, det är mer som en tomrum som värker. Jag har ingen riktig ursäkt till varför jag inte skriver mycket just nu. Tar mig kanske bara inte tid, tid att finna ron, finna lugnet. Dör kanske en stund framför tvn. Önskar att jag istället åtminstone tog upp telefonen och ringde mina älskade vänner. Jag ska hitta en förändring till nästa år, året som strax är här. Tror att jag ska hitta något så tråkigt som en rutin för att ringa, att skriva texter, att planera in saker som får mitt inre att frodas än mer.

Samtidigt är jag så glad över det jag har. Glad över mina upplevelser, mina relationer, mina vänner, kamrater, min familj och den utökade familjen, framför allt är jag tacksam för den kärlek jag får känna till min son. Skulle kunna gråta bara av att tänka på den och på honom.

Jag lär mig nya saker hela tiden, nya som både gör ont, som berikar, som får mig att växa. Nya människor har kommit in i mitt liv. De är underbara, besvärliga, härliga och kräver att jag faktiskt fått skärpa mig på en del av mina egensinniga områden. Det är bra. Det tar energi och det är livet.

Häromkvällen låg jag och min son på övervåningen i hans röda brandbilsäng. Jag hade läst lite extra länge i kvällsboken och vi diskuterade sedan i mörkret det vi läst. Stjärnan i sovrumsfönstret gav rummet ett svagt mjukt sken. Jag tackade honom för en fin dag, allt det vi gjort ihop. Han tackar mig tillbaka. Jag säger: Vad vi har det bra tillsammans. En liten tystnad sedan svarar han: Mamma, det blir inte bättre än så här. Jag känner av hela mitt hjärta att han har sant. Livet kan inte bli så mycket bättre, för vi har det så otroligt bra. Visst kan han ha önskningar om saker och upplevelser och jag om att få fungera lite bättre, att slippa bli sjukpensionär, ha det en snutt bättre ekonomiskt men jag, vi, har allt av betydelse. Vi har kärlek och varandra, fina människor omkring oss, vi har mat och ett hus. Vi har till och med en bil som fungerar, som underlättar vardagen. Vi har faktiskt allt.

Tack alla ni fina, tack för året som varit, för året och åren som kommer. Låt oss ha de bra, låt oss stötta varandra vidare då det behövs, heja på varandras lag, låt oss glädjas av varandras framgångar och lycka, låt oss tillsammans kämpa mot Goliat. NI är viktiga, NI är som jag. VI är ovärderliga. Kärlek till ER.

Vissa dagar

21 nov 2016

Idag, idag är det en sådan där dag man endast ska ta sig igenom, ta sig över mållinjen. Totalt dränerad på all energi sitter jag i soffan och reflekterar eller, gör jag det, egentligen?

Huvudet sitter visserligen fast på kroppen (jag har kikat efter i spegeln) men om jag kunde titta på skallens insida, är jag rädd och rätt övertygad om att jag skulle finna den gapande tom. Kunde jag ropa in och lyssna i det tomrummet är jag tämligen säker på att ekot skulle var magnifikt. Kanske kunde jag leja någon, leja någon att skrika något klokt? Då kunde jag njuta i tron att det var jag själv som tänkte en riktigt, redig och bra tanke.

Nå, alla dagar är inte som vissa dagar, tack och lov. Imorgon tänker jag mig, att jag ska tänka mina egna tankar utan större tankevurpor. Inga baktankar, misstankar eller tvångstankar, det ska jag ha i åtanke och kanske blir det lättare att vid kvällens slut, ha bättre eftertanke och känna mer omtanke för den lilla boll som sitter på denna trötta lekamen.

Osårbar

8 nov 2016

Ibland kan jag få för mig att jag är osårbar, att jag är så mentalt stark att inget eller ingen egentligen skulle kunna skada eller såra mig, inte på riktigt, inte på djupet. Jag vet att det är fåfängt. Jag vet att det är oriktigt, förstår det.

Att bli värderad och finna att man inte fyller kraven, inte når kriterierna man borde, gör ont, Krav som man faktiskt tycker, tyckte och tror att man uppfyller, uppfyllde. Att det kan göra så ont att värderas och finnas ovärdig, att värderas och känna sig olämplig, värderas och tänka att man kanske borde göra annat, annat där någon ser ens fulla förmåga, kvaliter, kunskaper, ser de positiva ringar som även min närvaro skapar.

Det gör ont, kanske finns det en tydlig förklaring som kan hela igen, en förklaring som inte punkterar mig fullständigt. Jag hoppas det, från djupet av mitt inre hoppas jag, för hur ska jag annars kunna fortsätta med min tidigare glädje och stolthet? Hur ska jag kunna fortsätta med högburet huvud?

Försent

2 okt 2016

Jag önskar, så att det gör ont, att jag visste igår natt vad jag vet nu, ikväll. Kanske skulle jag kunnat finnas där, lyssnat, uppfattat. Kanske hade jag med min orubbliga tro på livet, orubbliga tro på att det är gott, att man med stöd kan ordna det mesta, klara det mesta. Kanske hade jag kunnat vara det stödet, åtminstone en kväll. Jag fick en invit att följa med en bit på färden men förstod inte. Skulle vilja backa bandet, spola tillbaka, göra annorlunda. Det gör mig så ont. Det trycker sönder mig på insidan.

Idag

28 sep 2016

Idag är det en sådan där dag. En sådan dag när det gör ont i alla delar av kroppen. Varje nerv gör ont, skickar mängder av smärtsignaler från varje ligament, varje liten muskel. Ont att stå, gå, sitta, röra på sig, ont att vara stilla. Det var länge sedan, som om kroppen känner att det är dags att påminna om sin existens, påminna om vad den kan och icke kan. Lite svårt att få fingrarna till varje tangent, att skriva. På något underligt sätt är det mitt naturliga tillstånd och jag är glad att jag inte varit där på ett tag. Jag har fått vila från det värsta. Jag har fått ladda. Jag har fått dansa.

Idag regnar det. Jag är hemma. Jag får dra täcket över kroppen och lagra värme, äta lite medicin, choklad.  Jag kan lyssna på bok. Jag ska träffa en vän. Jag skriver på Messenger, njuter av den kontakten med omvärlden. Den piggar upp. Får mig att tänka på annat, trevligare saker.

Nu väntar sängen, mitt på dagen men jag kan, jag ska. Over and out.

Bekännelse

12 sep 2016

Det skrivs mer, igen, om curlande föräldrars varande eller icke varande. Man finner artiklar och röster för att man ska curla och starka protester mot. De för curlandet, verkar tycka och finna, att vissa föräldrar gladeligen anammar latmasken, glad att slippa fixa, dona och finnas för barnen, som då, inte får någon eller för lite omsorg. Man slipper då köra till träningar, stötta i läxläsandet eller hjälpa till i största allmänhet. Barnen får alltid finna lösningar på sina egna utmaningar i livet. De emot, drar paralleller med ett helt gäng med odrägliga ungar som inte lär sig orsak och verkan och slipper helt ta konsekvenser och ansvar, föräldrarna omsorgar ihjäl sina barn.

Varför kan inte alla vi vuxna, vara lite lagom svenska, i vårt curlande, att vi ger barnen lagom ansvar och motstånd i livet för att de ska bli fina samhällsmedborgare? Om jag som förälder inte låter mitt barn se och förstå konsekvenser av sina handlingar eller icke handlingar, kan man ju ana att det går åt skogen med den biten inom flera områden även i framtiden. Om jag låter mitt barn ta alla smällar och stötar, utan att finnas i bakgrunden för att skälla, trösta, tipsa, guida, ger vi kanske dem mer än vad de klarar, ger för lite riktlinjer och barnet får en känsla av att stå ensam då det är tungt. Vi behöver kanske även hjälpa våra unga att orka behålla positiva sysselsättningar vid liv genom att själv visa intresse, finnas vid sidan av planen, skjutsa till träning eller till och med hjälpa till att tvätta tröjorna.  

Ok, jag hånar månne, vårt fina ord, lagom men tror nog att vi får sträva efter att hitta den där, curla lagom nivån. Det är nog dessutom väldigt olika från familj till familj vad som är lagom, beroende på barns förutsättningar, situation och tid i livet.

Än jag då? Jo, här både curlas det och utmanas det, efter egen ork och eget tycke. Ibland blir det kanske för mycket och ibland för lite. Sonen är rätt bra på att meddela om det är bra eller dåligt, upplyser om sin ålder och sina kunskaper. Han meddelar också om energi och ork och jag genomskådar också kanske en del bluffar ibland. Samspelet och samarbetet vi har, betonar vi båda dock ofta. Låt mig ge ett exempel på detta:

Vi går på promenad tillsammans, min uppgift är att bära och meddela förändringar, hans är att trycka, kasta, snurra och fånga. Jag får även läsa det han inte förstår och han förklarar det jag inte fattar. Då jag går på promenaderna utan honom, har jag utökat ansvar. Då ansvarar jag för påfyllnad av ryggsäcken och han får vila tills nästa gång. Vad jag talar om? Pokemon Go förstås!

Visst! Ok då!Jag curlar min son med Pokemonbollar, dagligen! Puh, skönt att få bekänna. Mig ser man numer promenerande runt Pokestops, titt som tätt. Jag älskar detta curlande. Dels har det uppfunnits ett spel jag faktiskt uppskattar, man får göra något fysiskt och jag och Liten har hur kul som helst tillsammans på våra turer. Vi möter massor med glada människor i alla åldrar. Då jag är utan min son, är det lite synd om mig men jag kommer ändå mig ut på minipromenader som min kropp uppskattar storligen. Jag som tyckt nyttiga miniprommisar varit totalt värdelösa, inser att mitt bäcken tycker precis tvärt om.

Så, fram för curlande, glada Pokemonföräldrar, upp ur och lämna soffan, för att skaffa lite pokebollar, till barnen...  ;)

← Äldre inlägg