Blogg

1177 och 112 i konspiration

18 Feb 2023

Dagen efter beskedet tar jag mig till jobbet, ingen migrän, trots fyra timmars sömn, skönt. Det går bra, ett tag men sedan vill min lite speciella kropp protestera. Jag får kraftig bröstsmärta rakt igenom bröstbenet och ut i bröstryggen, in i höger skuldra och ner i höger arm. Jag tänker att det är en upphakning och rätar på mig där jag sitter med en elev, böjd över en bok. Smärtan är intensiv och jag ber eleven fortsätta medan jag börjar att stretcha lite. Sätter mig igen och diskuterar lite och sedan upp och stretcha. Det är lite trögt att andas. Det vill inte ge med sig och då elevens lektion slutar, 20 minuter senare pratar jag med en kollega och säger att hon kan vänta lite med att skicka nästa elever, för jag ska tvärt ringa 1177.

Den snälla kvinnan i andra ändan hör min beskrivning av mina symtom och frågar ett par gånger om jag haft så ont förut och jag säger att det har jag inte men att jag har en värkproblematik och att jag brukar få upphakningar. ”Men aldrig så här?” Nej, får jag medge. Hon förklarar då att hon vill koppla in 112 för att hon tycker att jag ska åka in.

Jag hör hur löjliga mina förklaringar och bortförklaringar är. Vi har ett trepartssamtal med 112 där det är tänkt att jag ska vara tyst en stund. Väldigt svårt i det här läget. De samspråkar och är rörande överens om att en ambulans ska komma och titta till mig. Jag säger att det kanske är onödigt, då jag arbetar på en skola. Jo, jag vet. Det var en väldigt lam och dålig ursäkt. De vill kolla upp detta och så är det med det.

Jag går ner till personalrummet och försöker sitta så att jag inte får andnöd, snälla kollegor håller ett öga på mig och en lämnar inte min sida. Hon har stenkoll på mig. Jag känner mig rätt löjlig och försöker förklara upphakningar, medan jag ständigt håller mig i rörelse.

Nå, de goa ambulansmännen kommer och jag går för att möta dem. Jag frågar om de vill komma in eller om jag ska komma ut till dem. (Min kollega skrattar senare åt mig och säger att det lät som om jag skulle bjuda in dem på kaffe eller något.) De tycker det är en bra idé att stoppa in mig i bilen. Lite generad ,blir jag fastspänd på båren och in skjutsad i ambulansen.

Väl där förklarar jag för Bosse, att jag tror att det är upphakningar och drar min historia. Han ler snällt. Jag tänker på vad de ska få höra olika, konstiga berättelser. Min puls är fin och min andning bättre och smärtan tycker jag nu är lindrig. Jag upplyser tydligt att jag fick hjärtat och lungorna kollade senast i går och att jag fick klart godkänt. Han lyssnar fortfarande leende.

Väl inne på hälsocentralen ber jag att få gå in istället för att bli buren på bår. Där kommer läkare och sköterska och EKG tas. Syster Evelina känner jag igen bakom munskyddet. Vi arbetade ihop med ett HLR här innan jul, på mitt första SMS-livräddaralarm. Skönt att prata om något annat än mig själv.

Då EKG är klart lämnar hon över till en läkare. Han filosoferar lite tyst för sig själv och går igenom och frågar om min historia samt familjesjukdomar. Jag berättar om mina upphakningar och säger att jag tror att det är det, trots att det var en helt annan smärta. Berättar också att jag sovit dåligt, satt i bil 4 timmar igår och att min kropp helst bråkar med mig med jämna mellanrum. Efter lite mummel för sig själv igen så trycker han på mitt bröstben och jag känner direkt igen den omedelbara smärtan som kommer, om än den är mildare nu.

Han mumlar lite till och säger sedan att han tror jag har rätt. Ha! Jag visste att jag skulle ha skrivit läkare istället för lärare på ansökningspapperna. Jag är en utsökt kvacksalvare.

Jag ringer lite generat min bror som skjutsar mig tillbaka till skolan. Jag går in och hälsar mitt kollegium att jag mår bra. Falskt alarm. Glada tillrop hörs och jag smiter iväg efter mina grejor. Dags att åka hem,

Trots min genans är jag ändå glad att jag ringde. Min vän och svägerska åkte aldrig in med sina smärtor. Hon dog, 40 år och en vecka gammal i en hjärtinfarkt/stroke. Jag vill inte lämna min son ännu, om jag kan bestämma. Jag vill vara med och finnas länge än för och med honom, så fram för påstridiga 1177:are och envisa 112:are. Ni är med och räddar liv, inte mitt idag men andras, flera andra dagar.

Kommentera →

Det ska bli operation

17 Feb 2023

Min underbara vän, kör mig till mitt kirurgmöte i Sunderbyn. Välsigne henne, att få ha med sig någon som hon vid ett sådant här tillfälle, är ovärderligt.

Natten till måndag den 23, sover jag tre timmar och får migränhuvudvärk som ett brev på posten. Ja, den liknelsen fungerar kanske inte längre men att migränen skulle komma är liksom ett säkert kort. Min plan att hinna jobba några timmar innan besöket, ställs in.

Vännen plockar upp mig vid mitt hus och vi får ett par timmars ostört prat i bilen, så avslappnat och skönt. Galghumorn finns där och används rätt flitigt. Vi löser nästan alla världsproblem, tror jag, men  de geniala lösningarna kan ha gått förlorade.

Ännu en gång checkar jag in digitalt på denna sjukvårdsinrättning och strax därefter hämtar en sköterska mig och jag får vänta i ett opersonligt, vitt och kalt rum. Myshetsfaktorn ligger på minus åtta, ungefär densamma som rummets temperatur. Det dröjer inte länge så kommer kirurg Lena. Hon har med en läkarstudent som eventuellt ser lite vilsenut. Lena har kort, tufft hår och massor av guldringar i det högra örat. Jag tycker genast om henne

Lena börjar berätta. I mitt vänstra bröst pågår cellförändringar, icke välkomna sådana. Men förändringarna pågår inom ett membran. Detta har de kunnat se på biopsierna. Är förändringarna inom membranet är det ett förstadie till cancer och tar de sig utanför så räknas det som cancer. Men, det här är ju bra. Inte cancer är ju bra, förstadie till cancer är ju, nå kanske inte bra men det mycket bättre än alternativet. 

Hon säger sedan att de behöver ta bort det här sjuka området som är 22mm stort. Det låter rimligt, tycker min lagom lättade hjärna men sen säger hon vi måste ta bort portvakten. Jag såg minsann ingen portvakt då vi kom in. Det visar sig att hon menar den första lymfkörteln i armhålan. Den hittar man genom att spruta in en blå färg i huden på bröstet, den färgen fastnar i den första lymfkörteln. Ta daa! Det är den de vill ha. Min första försvarare i det här fallet.

Lena vill ta ut den först och medan hon tar bort min sjukdom i bröstet, gör de ett fryssnitt i körteln och patologen undersöker om den också är sjuk, innan resten av operationen är slutförd. Om den mot förmodan är sjuk, berättar hon vidare, så tar man bort ca: 10–20 körtlar till.

Ok, det här låter fortfarande resonligt, en körtel mer eller mindre spelar mig ingen roll. Min sammanfattning av det hon sagt så långt, känns ändå ok. Förmodligen ingen cancer, beroende på vad patologen kommer att säga samt en körtel på minuskontot. Det känns ljust. Sedan måste hon förstöra det med orden: Och jag måste troligtvis ta bort bröstvårtan.

Här gick det, enligt mig fel, ingen cancer och hon har ändå tänkt tjuva min bröstvårta. Förstå mig rätt: Cancer och ta bort hela bröstet, det köper jag, för då får jag kanske leva längre efter det massiva ingreppet. Men, inte cancer och sno min ena bröstvårta, inte ok. Jag vet, dumhet och fåfänga utan reson, men jag tar inte ansvar för vad min hjärna hinner tänka i den stunden.

De två sjukvårdsanställda utför grundliga palpationer och sedan får en mycket snurrig Mia komma ut i väntrummet till min vän. Maria, den fina bröstsköterskan hämtar mig strax och vi går in på ett annat rum. Hon ger mig en operationstid, endast en dryg vecka bort och jag ska komma dagen innan för markering av operationsområdet. Jag ser en tuschpenna framför mig och massor av streck på min kropp, inte av en White board, utan en av den där permanenta sorten.

Maria packar en plastficka med papper och broschyrer, medan hon informerar vad det är. Jag registrerar inte mycket men får ju papper med mig. Plötsligt tittar hon mig noga i ögonen och säger: ”På det här häftet står det Bröstcancer men du har inte bröstcancer”, mer faktaord som passerar mina öron, utan att riktigt ta sig in och sedan upprepar hon igen:  ”På den här står det också Bröstcancer men du har inte bröstcancer”.

Alla mina frågor som jag haft, är nu helt förlorade. Hjärnan känns tom och proppfull på samma gång. Glad att vännen är där och tar ledningen, då jag kommer ut till väntrummet igen. Vi går till caféet och kommer överens om att ett sådant här tillfälle kräver en ”beskvivi”. Jag försöker återge besöket och tror jag är ganska osammanhängande men med lite tårar och med lite av förtvivlans munterhet berättar jag om vad Lena tänkt ta ifrån mig. Glad att den makabra humorn kan få mig att skratta. Vi åker hem, min vän och jag.

Kommentera →

Ska jag duscha?

16 Feb 2023

Två veckor senare säger min telefon ”Plopp” eller, kanske inte riktigt men nästan. Jag tittar på den och ser att jag fått ett meddelande på 1177. Jag loggar in och hittar en kallelse. Jag förstår att det är en tid som jag ska på om en vecka, som är ombokad av hälsocentralen. Men jag förstår fel. Jag läser kallelsen flera gånger för det står:

”Välkommen till kirurgmottagningen, Sunderby sjukhus, torsdag 26 januari.”

Kirurgmottagningen? Ska jag opereras? Men jag skulle ju få ett brev där jag skulle få läsa om ett av de tre alternativen. Det var ju nästa steg. Det kanske inte kom fram. Men kirurgmottagningen… Ska jag duscha och vara operationsklar? Min hjärna arbetar för fullt. Kanske står det i brevet, det jag inte fått, att jag ska vara duschad och klar för operation. Vad ska jag operera? Är det cancer ändå? Fast det trodde hon ju inte min mjuka röntgenläkare.

Det är nu jag får min ljusa dumma idé. Jag läser vidare på 1177. Missar allt om att man inte ska läsa det man inte kan hantera, typ. Det står säkert på ett annat sätt, lite finare sätt. Jag letar mig fram till journaler och anteckningar. Dumt beslut. För där hittade jag orsaken till varför jag skulle komma till kirurgmottagningen:

”Orsak: Bröst ca – plastikkirurgi för bröst ca-.”

Min tolkning blir: Jag har bröstcancer och ska till kirurgmottagningen. Och hur reagerar Mia Lundström på detta? Jo, min fundering kvarstår. Ska jag duscha innan jag ska dit? Helt logiskt fastnar jag i detta, rengöringsriten innan ett ingrepp.

Som tur är har jag fått ett telefonnummer till de två bröstsköterskor som arbetar på kirurgen. Jag försöker nå dem men det är fredag och telefontiderna är slut. Kvinnan i luren gör allt hon kan för att hjälpa mig att lista ut min kallelse och vad den innebär. Vi ger upp men hon ska meddela bröstsköterskorna. Jag är nu så mentalt trött att jag tar hundarna och slocknar på soffan.

Min telefon ringer, skönt, jag har sovit ett par timmar. I telefonen är Maria. Maria arbetar på kirurgmottagningen. Vi reder ut det hela och hon förklarar att man inte ska läsa på 1177, annat än kallelsen då. Jag berättar att jag inte har fått mitt brev, du vet, där alternativet ska stå och jag måste ju veta om jag ska… duscha. Och, by the way, har jag cancer?

Hon säger att de inte vill lämna sådana här besked via telefon men sedan säger hon saker, hon tänker nog att skadan redan är skedd. Jag tolkar det hon svarar på min fråga till att: Det vet vi inte än men troligtvis är det ett förstadium till cancer. Det tycker jag låter mycket bättre och känner att jag slappnar av lite. Vi pratar lite till och så får jag svarat på min envisaste, kanske inte, så viktiga fråga: Ska jag komma duschad? Svaret är nej.

I postlådan, nästa dag, hittar jag mitt brev. Det hade ”klistrat” sig mot lådans ”mage” och därigenom undkommit mina vittjande händer. Det står inget om bröst ca- och det står inget om någon tvagning.

Fina Maria tycker att det blev lite tokigt med informationen och ordnar att jag får komma redan på måndag, bara tre dagar bort, istället för torsdag.

Jag tycker om Maria.

Sedan gör jag mig i ordning, ska visst på vinprovning...

Kommentera →

Fotomodell på röntgen

16 Feb 2023

Dags för mer mammografi. Jag stoppar in ett par extra personer i bilen, goa fina människor som står mig nära. Dels för att jag inte vet vad jag ska få höra men också för att min hjärntrötthet och jag, vi tar oss liksom inte hela vägen hem utan att jag behöver sova.

Mitt sällskap lämnar jag på Storheden, för shopping och sedan kör jag vidare till Sunderbyn. Jag hittar min väg på sjukhuset, registrerar mig digitalt och finner väntrummet i slutet av den gula linjen. Min väntan blir inte lång förrän en mycket trevlig röntgensköterska hämtar mig och snart har jag fått den vita, snygga utstyrseln som får på sjukhus, får en med knäppning fram.

Sedan snurrar karusellen igång. Massor av information strömmar till mig från sköterskan och jag kan inte riktigt ta till mig allt. Men den fina sköterskan säger att hon går händelserna lite i förväg så jag tänker att jag nog förstår det där senare. Men det talas i alla fall om cancer, förstadier, förändringar och kalkavlagringar. De två sköterskorna tar mängder av bilder, så många att man skulle kunna tro att jag var en eftertraktad fotomodell.

Lagom förvirrad eller mycket förvirrad av allt, får jag komma till en röntgenläkare och hennes ST. Nu får jag mer förklaringar om kalkförändringar i mitt vänstra bröst, ett område som inte ser ut som det ska. Ingen knöl och förmodligen inget farligt. Jag palperas av båda läkarna och sedan får jag äran att hamna bredvid deras nya fina ultraljudsapparat. Den är så ny att de kan den inte riktigt än. ”Går det bra om en tekniker kommer in för att ge oss lite instruktioner?” Sedan kör de mycket tekniksnack och jag ligger än på det ena, än på det andra sättet.

Nu är de klara och jag får sitta upp, tar på mig min snygga utstyrsel igen. Min röntgenläkare tittar mig stint i ögonen och ger mig mer info. Det jag förstår är att, de vill ta mer bilder för att kunna göra en biopsi av förändringarna.

Jag leds in i röntgenrummet, blir fastspänd i apparaten, igen, får lokalbedövning, de tar bilder ännu en gång, nu för att kunna ta prover av precis rätt plats. Sedan ett snitt, ett litet hål, in med en ”tång” och fyra biopsier tas. Det känns, trots bedövning men röntgensköterskans varma, lugnande hand på min axel, värmer och lugnar mitt, av smärta och spänning, adrenalinstinna hjärta. För att veta säkert att de fått prov av just förändringarna så röntgar de även proverna som de satt i ett vätskefyllt rör. De visar mig provet och det ser alls inte hotande ut.

Dags för ännu mer fakta, det läggs nu till i min, nu fullspäckade hjärna. Det som fastnar är att: läkaren berättar att allt ser så pass bra ut att det nog inte är något olycksbådande. De ska därför inte skynda på provet. Jag kommer att få ett brev om tre veckor, i det kan det stå tre olika saker, där andemeningen är:

1. Ingen fara, gör endast mammografi vartannat år, som vanligt.
2. Det här ska vi hålla koll på. Gör mammografi en gång per år.
3. Svaren visar att fortsatt behandling krävs.

Denna mjuka läkare avslutar med att säga, att hon inte tror att jag kommer att få svar tre. Hon hade fel, säger hon nästa gång vi ses.

Kommentera →

Komplettera med mer bilder

15 Feb 2023

Under mellandagarna får jag ett brev som får mig att stanna upp, att tänka efter lite. Fler än jag har fått sådana brev och av de som berättat för mig så har jag sammanfattat det till att: ”Det är ingen fara, det är förmodligen helt lugnt”.

Jag läser brevet en gång, sedan en gång till.

”Vi har nu granskat bilderna som togs vid mammografihälsokontrollen. Vi behöver komplettera med ytterligare bilder. Anledningen till detta är i de flesta fall helt godartade förändringar.”

Men vänta nu, det står inget om att det kan vara en skugga som jag hört att det kan vara, att det kan vara något fel på själva bilden, ett misstag. Vad innebär det? Innebär det, att det är något?

Jag ska infinna mig till Mammografiavdelningen i Sunderbyn, redan 4 januari. Hm, det blev alltså en tid väldigt snabbt. Det är bra. Visst är det? Eller är det dåligt?

I min positivt tänkande hjärna: ”De ska bara ta några bilder till för att säkerställa att allt är bra, det gör de för att utesluta något mindre bra.”

Min oro får inte riktigt tag i mig. Den finns nog där men jag mår ju bra. Det är bra med mig. Jag har inga knölar, gropar eller underliga fläckar och i mitt, vårt, älskade Sverige, är hälso- och sjukvården så bra, så grundlig, att de ser till att direkt utesluta det som kan bli ett riktigt problem.

Ja, så är det, det ska endast göras några kompletteringar, några kompletteringar och sen blir allt som vanligt igen.

Kommentera →

Mammografibussen har slutat komma till Arvidsjaur, bröstcancern är utrotad i inlandet?

13 Feb 2023

Vad är det som händer? Är det så att bröstcancer och bröstsjukdomar inte tar sig till inlandet längre, att vi är mycket friskare och har bättre hälsa här? Hade det varit så hade jag inte tyckt illa vara. Men där är ingen skillnad mellan oss och de som till exempel bor vid kusten.  Vi är lika drabbade som andra av dessa sjukdomar. Det innebär dock, att vi som bor här och alla de som brukar resa till Arvidsjaur för att kunna göra sin undersökning, måste ta sig till Piteå Älvdals sjukhus.

Jag förstår att de som arbetat i bussarna, som verkar börja bli lite slitna, att de vill arbeta i bättre arbetsförhållanden, större ljusare lokaler, att de vill ha tillgång till toalett i nära anslutning men söker man vidare visar forskning att längre än fyra mil, gör att de som ska undersöka sina bröst tvekar att åka. Hur känns det då inte för dem i Arjeplog, att åka över 40 mil tur och retur, för att säkerställa sin hälsa? Vi från Arvidsjaur får lov att åka drygt 25 mil. Hur många fler bröstcancerfall kommer vi att få se, få uppleva, få känna av, än åren med Mammografibussen?

Jag fick en kallelse till mammografi här i december. Jag muttrade en del då jag försökte hitta tider för att inte vara borta så mycket från arbetet. Jag fick ge mig, min 50 procentiga arbetsdag skulle ryka och jag fick veta att det skulle innebära tjänstledighet utan lön. Det senare visade sig dock vara fel, man får räkna det som läkarbesök. Så för mindre än tio minuters fotoundersökning körde jag till Piteå. Det är jag oändligt tacksam för idag…

Kommentera →

Överslag

29 Mar 2018

Påsken är här, i form av skärtorsdag och jag tog mig aldrig i väg till stugan.

Efter ett par lite mer intensiva dagar på jobbet, med en vilodag emellan, så protesteras det i mitt lag, inte i mitt arbetslag, utan laget som består av jag, mig själv och tant Agda 87.

Tre veckor i Thailand var som medicin. Det var smärtlindring och avslappning i en härlig kombination av sol och värme, helt utan måsten förutom mat och sömn. Återhämtningen blev många procent och jag fick springa igen. Oh, sa jag det? Jag fick springa igen! Allt tack vare ett år av sjukgymnastik, från riktig pjuttifikationsträning, en sådan jag aldrig skulle fått till om inte frontalkrocken hjälpt mig och efter pjuttifikationsträningen blev det vanlig sjukgymnastik.

Jag har jag stärkts i musklerna som håller ihop kroppen, alla kan inte föreställa sig vikten av det men det är de som gör saker möjligt. De övriga musklerna har också fått sitt och alla verkar ha börjat förstå vad de ska göra igen. Skadorna efter olyckan kändes men på ett plan som gick att hantera. Knät ska väl nötas till tänker jag och smärtorna från kotan kommer nog alltid vara kvar i mitt liv.

Att komma hem var också gott. Så vackert vårvinterväder och jag passade på att åka skidor, på riktigt, medan möjligheten fanns. Jag åkte 7,5km och jag orkade, kunde åka på riktigt. Det var fantastiskt.  

Har arbetat ett par veckor sedan semestern nu. Det har gått bra och jag har haft sprudlande energi och den har varit svår att dämpa, särskilt på arbetet. Jag har haft så kul och så härligt att få ha den där extra orken. Det dumma är att jag inte dämpat mig, inte lagt band på sprudlandet.

Idag när jag kom hem efter en härlig dag, som avslutades med medaljutdelning och hejande i en timme, gjorde jag ärenden och handlade. Sedan hem och i vilan kom kraschen och förvirringen. Ont överallt. Fantastiskt ont. Då jag slappnar av kommer signalerna av smärta fram, fullt ut. Smärtor som strålar, moler, hugger, dunkar, bränner, smärtor och så den ofantliga tröttheten fick mig att sova i tre timmar.

Överslag, så lätt hänt då man vill lite för mycket. Tänker att resten av påsken ska se annorlunda ut.

Kommentera →

#metoo

26 Dec 2017

Som en kvinna i min ålder, har man hunnit vara med om mycket kladdigt, äckligt och förnedrande och allt har kommit upp till ytan igen.

Jag är glad att jag har varit en person med lite skinn på näsan, en som orkat och kunnat stå på mig, en som blivit förbannad, en som högt utbrustit: Vad fan håller du på med? Du har ingen rätt att tafsa på mig! Jag har alltid varit den skrikit högt och tydligt, vart jag än befunnit mig om jag blivit antastat. Ibland har jag delat ut örfilar eller knuffar samtidigt och tänkt: Blir jag nerslagen så vet omgivningen i alla fall varför. Jag har knölat ihop tafsande fingrar, tafsande händer och misshandlat en och samma näsa, två gånger. Kanske har jag ansetts som en argbigga, en ettermyra, en som överreagerat men min reaktion, mina reaktioner, har fått mig att, så långt, aldrig känna mig som ett offer. Jag har känt mig äcklad och kladdig, med en stark önskan om att duscha bort det jag varit med om men jag har aldrig behövt känna mig som ett offer, utan som en som har haft möjlighet att försvara mig, åtminstone verbalt.

Jag har fått försvara mig, även inför kladdande killars kompisar, kompisar som tyckt att jag överreagerat. Jag, jo, jag, har fått förklara mig, har fått förklara och försvara mig om och om igen, förklara varför jag reagerat som jag gjort, varför jag kämpat för mig själv och min kropp. Jag har fått förklara, att om de ska förstå min reaktion på hur deras kompis betett sig, måste de jämföra det med att själv bli antastad, av en man, en man större och starkare än de och vid tillfället, med mer makt.

Jag har tittat på tafsande killars kompisar, killar som jag känner och funderat över varför de inte sagt till sin kompis eller bekant, att sluta, att det de gör är inte är ok. Jag menar inte att de skulle tagit en fajt för mig, det kanske det inte varit värt för dem, det har jag förmodligen inte varit värd men visst har jag funderat över att de inte ens sagt: Lägg av.

Övertramp eller kan det kanske kallas för övergrepp, har jag även upplevt i den egna relationen. Jag funderade mycket över det efteråt, kände mig smutsigt använd. Dagen efter förklarade jag att det där aldrig skulle hända igen, att det var långt ifrån ok, att min vilja eller ovilja räknades, min ovilja var det som i detta fall, alltid var det som skulle styra. Händelsen, övertrampet, övergreppet tog död på alla mina känslor och relationen tog slut.

Därför, på grund av det jag upplevt men kanske framför allt, det som mina kvinnliga vänner varit med om, de som känt sig och fortfarande känner sig som offer, de som aldrig kunnat helas, det är därför det gör så ont i mig då jag hör människor håna #metoo, kasta in det som en rolig komentar, någon som faktiskt säger: ”hashtagmetoo”, då de lägger en hand på min axel...

Kommentera →

Slå mig hårt

11 Nov 2017

Texten till låten kan låta våldsam, smärtsam men vilken energi den skapar hos mig. Vi är på 80-tals fest, jag, mina vänner och kollegor. Några av oss samlas hemma hos mig innan. Jag får mitt hår tuperat av kunniga händer, visste inte hur man lyckades med det på 80-talet och har inte blivit bättre sedan dess. Vi pratar, skrattar och kollar upp ord som dök upp det årtiondet och skrattar vidare när vi försöker skapa en text av dem.

Vi går till festlokalen, laddade för kvällen. Festfixarna har gjort ett bra jobb och vi blir mottagna med drink och så tas det lagfoton. Vi gör våra lagpresentationer, äter mat, pratar, tävlar i musik från festens aktuella årtionde och går en klassisk tipspromenad.

Allt detta är kul men sedan börjar dansandet. Där någonstans vaknar de riktiga livsandarna hos mig. Det finns en sådan glädje, lycka att få vara här och nu, i musiken, i dansen. Tankar om den lite tuffa rehabiliteringen efter olyckan dyker upp, mitt rörelsemönster har varit rätt begränsat. Men inte ikväll. Glädjen att kunna, valet att jag tar smällen en annan dag, imorgon, den glädjen är underbar. Jag lever, jag är, jag dansar och njuter, tillsammans med glada, härliga människor, är jag ett. Det bubblar och sprudlar, ögon ler och skrattar.

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever. Livet slår oss, ibland hårt och det är ok, inte alltid ok men det är så det fungerar och vi måste finna ett sätt att leva med det. Ett av mina slag var bilolyckan och de skador den kom med. Jag har alltid varit tacksam och glad över livet men efter olyckan är jag det än mer. Så denna dansande kväll är ren och skär lycka, ren livsglädje. Jag känner pulsen av musiken och av mitt, fortfarande aktivt, pumpande hjärta.

Kvällen tar slut och jag hjälper till lite med städningen innan jag går hem. Då hinner det ikapp mig, eller den hinner ikapp mig, smärtan. Jag blir snabbt stel och går inte så bra längre. På den korta vägen hem ler jag stort, för jag vet svaret på frågan: Mia, var det värt det?

Kommentera →

Ni vet, den där känslan av att veta vad som sker omkring sig, ha koll, och så är det fel…

14 Jul 2017

Älskade du, min vän, du som inbjuder oss ikväll. Vi kommer, med glädje och med vin. Vi får drinkar, av kvalitet, enligt mig i alla fall. (Säger dock kanske inte så mycket att jag bestämmer kvalitén) Den ork som inte fanns hos mig, då spontinbjudan dök upp, kommer. Fyra stycken är vi som njuter av tillvaron. Några av oss hinner spilla en tår eller två, vid samtalen. Prata hinner vi alla, både om roliga saker och de mindre glädjande samt ljuvliga och stökiga minnen.

Ruset av alkoholen? Det är skönt. Hinner gå igenom döden och livet, början och slutet samt andra mänskliga företeelser.

Idag fick jag ett meddelande, av en annan person ,dvs inte samma som kvällens stjärna, utan av en helt annan, anonymt. Jag förstår att du som skriver tycker att jag gjort dig något ont eller kanske någon som står dig nära. Vet dock inte vem du är, jag frågar men du vill inte ge dig tillkänna, jag kan inte gottgöra. Anonyma meddelade uppskattas inte av mig, inte hot heller, däremot uppskattas raka fina människor, som kan säga till mig vad jag bör förbättra, ändra, vad jag gjort fel. Förklarar HUR jag sårat. Jag ÄR snäll i hjärtat och om du inte, om DU inte tycker det, säg det till mig, inte till mig anonymt, utan rakt till mig, så jag förstår. Jag kan ta det, bemöta det och kanske gottgöra, kanske fixa eller åtminstone, om jag fick, kunde välja rätt, enligt dig, och då så valde jag det, varje gång. Så här skriver du, ANONYMT, ganska fegt, till mig:

”Du är säkert snäll mot de som du vill vara snäll emot. Det gäller att vara snälll i hjärtat också för att lyckas… Lycka till med det!” Du har för många L i snäll men jag förstår: Jag har misslyckats i dina ögon. Det betyder inte att jag inte kan vara god men jag förstår tydligen inte ditt fega språk.

Jag misslyckas, förmodligen, titt som tätt men att vara snäll i hjärtat, det är jag bra på, rent av gode bra på, som vi säger här uppe i norr. Kan dock inte bli bättre om jag inte vet vad jag felat i. DU, du har skrivit till mig anonymt förut och då om kritik i att jag tycker min familj är bäst i världen, att jag hade fel i det. Förstår om det är provocerande men i min värld är det fortfarande sant. Visst, min familj har också sina brister men inte de som DU syftar på. Min familj ÄR bäst i världen, för mig, i alla lägen.

Och jag, jag är rentutav ganska bra jag också. Och om DU är för svag, för rädd, för vek, för undfallande så är det ok det också. Vi kan inte vara lika. Jag kan inte leva upp till dina förväntningar, om du inte visar mig vilka de är. Kom igen, utmana mig! Visa mig! Tänk om jag chockar dig. Tänk om jag ber om ursäkt, gottgör, tänk om jag ger dig inget att avsky, inget att tycka illa om. DÅ, då kanske du får vila. Låt mig ge dig det. Låt mig få vara snälll, med tre L, snälll i hjärtat.

Kommentera →

Eftermiddags filosofi

20 Jun 2017

Jag är bjuden på middag ikväll. Jag har lite ont så det känns underbart lyxigt. Jag ligger på min punschveranda och lyssnar på regnet som trummar rytmiskt på plåttaket. Underbart ljud faktiskt, riktigt rogivande, om än jag fortfarande föredrar solskenet genom mina fönster. Men där jag ligger på den vita pinnsoffan, fylld av gröna kuddar och filtar, njuter jag till fullo.

Igår sa jag upp den dagliga hemtjänsten, den som jag haft sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag hade visserligen redan dragit ner till tre morgonar i veckan istället för två gånger om dagen men ändå känns det som en milstolpe. Nu har jag endast kvar städning och handling en gång i veckan. Städningen är det en bra bit kvar innan jag kan fixa själv men jag småhandlar redan för fullt. De tunga påsarna med de tyngsta varorna får jag tack och lov hjälp med.

Idag blev jag sjukskriven ett par månader till. Jag känner mig lite kluven. Vill ju var bra nu men har ännu ganska lång väg innan jag har rehab tränat mig i form och jag är glad att jag inte behöver fajtas med försäkringskassan ännu på ett tag. Kraftiga bilolyckor med påföljande skador verkar vara godtagbart i försäkringskassans värld. Det är jag tacksam för.

Snart är det midsommar och jag får åka till stugan med min familj och några vänner. Benställningen får följa med, då jag kan tänka mig att det kan vara lite lurigt för mig att ta mig i och ur båten. Ladybug är också en självklarhet. Vädret spelar mindre roll för nu ska vi bara vara, vara i stugan och njuta av god mat och gott sällskap, mer behövs det inte för fröken Mia Lundström.

Kommentera →

Lägga pussel

12 Jun 2017

Det är så mycket jag inte kommer ihåg, den första veckan efter krocken. Jag har glömt samtal som jag haft, vad jag sagt och vad jag fått höra. Jag har också glömt besök jag fått på sjukhusen. Det känns konstigt, förvirrande och lite skamligt att ha glömt de snälla, fina människor som har kommit och tittat till mig, brytt sig om mig, kommit med kärlek och gåvor, som servat mig med saker hemifrån, de som ringt, skrivit. Jag har helt eller delvis glömt bort er. Det känns fult, elakt. Min familj och vänner har påmint mig men luckor finns där ändå.

Har försökt lägga lite pussel. Jag har pratat med de som tog hand om mig vid olycksplatsen. Linda och Tommy, de rara fina. Tommy som lät mig vila mitt huvud hans axel, då jag frågade artigt om det var ok. De två som var tvungen att flytta mig från den svarta röken som kom från min brinnande bil, de som hade liggunderlag till mig, i väntan på räddningstjänsten och bredde om mig med fårskinn då jag frös. De lyssnade på mig då jag tydligen upprepade saker, om och om igen, som att: Jag håller på tappa minnet. Det blir sämre och sämre. Jag frågde om sonen verkligen var hos mormor i stugan. Jag frågar det, jag som inte ens kom håg hur gammal älskade sonen är, då Linda frågade. Jag försökte verkligen räkna ut detta men informationen fanns bara inte.

Smärtan, som jag inte minns, från olycksplatsen, får jag berättat från en av dem som var med i räddningstjänsten, Kristoffer och från min far som kommer till platsen. Smärtan, den jag har i ryggen, klagar jag tydligen över den, om och om igen. Får något i svanken, en filt, på båren där de lägger mig, för att det inte ska göra så ont men det hjälper tydligen inte men räddningstjänsten nekar mig mer stöd. Får tydligen smärtstillande och omsorg av sjukvårdarna, som jag fortfarande inte vet vilka de var. Jag, drogad och lyckligt omedveten om hälsocentralen, ambulansfärd, intensiv och akut i Sunderbyn. Massor av röntgen slipper jag också komma ihåg. Lycklig i min minnesförlust, hinner jag med mycket.

Jag får pusselbitarna av min bror, mor och far, av gudmor till min son, svägerskan, av mina vänner. Det gör ont, de bitarna, att höra hur de mina for illa, av min olycka, att inte veta hur det gått för mig. De som kanske trodde, fasade för att jag inte skulle bråka med dem något mer, i detta liv i all fall. Det gör ont att höra hur min son blev tyst och fundersam då de berättar för honom att jag inte kommer ut till stugan som planerat, denna olyckslördag. Vad tänkte han egentligen? Han fick veta att de skulle hälsa på mig nästa dag i Sunderbyn. Jag hör om hamburgarna mor försökte tillaga till Liten där i kaoset, de brända hamburgarna som sonen ändå åt. Jag hör om det förtvivlade skriket från vår tjärn, det skrik som når våra stuggrannar, jag hör om tårarna, osäkerheten, chocken. Det är underligt hur ont det gör, ont att göra mina kära ont. Olyckan var visserligen inte mitt fel men vad jag hade velat bespara dem detta.

Skuld, fast jag inte kunnat undvika det som hände. Jag lever men min brors vän, som var också var med om frontalkrock gör det inte, trots tre små barn och fru. Skuld i orättvisan i vem som får leva och vem som dör.

Jag vill hylla, tacka alla som var i min omgivning då och alla som varit det under min rehabilitering så långt. Tack till alla som ställt och ställer upp för mig. Jag kommer fortfarande att leta efter pusselbitar ett tag till.  Sedan acceptera att vissa alltid förblir borta.

I morgon får jag ta bort min benställning, på min 44:e födelsedag åker den! Och jag tror jag ska fira denna födelsedag lite extra, vara lite extra glad att den kom. Så mina fina, fira alla era födelsedagar med glädje, pompa och ståt, alternativet, att inte få fira, är inte ok.

Kommentera →

Varför är du kvar?

4 Jun 2017

De skulle bort, båda två, tänkte jag, en klamrade sig dock kvar, vid mitt ben och formligen vägrade släppa taget. Den som först skulle ge sig av, enligt mig, blev alltså kvar ett par veckor till. Vad kan man säga, man är oemotståndlig.

Läkaren och sjukgymnasten talar om mina skador och jag lyssnar, noga. Kommer ihåg knäövningarna de talat om men de glömmer att berätta om ryggen och jag är i min egen värld. Jag glömmer att fråga. Jag som annars är rätt bra på att ta reda på status så jag kan ta sikte mot nya mål. De rynkar pannorna och ger varandra snabba ögonkast då jag berättar om nervsmärtor som jag får. Jag tänkte att de smärtorna kanske var positiva, att liksom nerverna börjar hittar hem. Det var det visst inte, utan kanske tydde på mer skador. Framtiden får visa.

Så vad får jag göra och inte göra? Inte lyfta tungt på ett halvår fick jag höra förut, stämmer det? Och om jag är utan ryggställning, borde jag inte fått lite träningsövningar för de lata ryggmusklerna, de som inte vet vad de ska göra och som krampar vid tuffa aktiviteter så som sock påtagning?

Då vi sitter i bilen på väg hem inser jag allt jag inte fått veta och jag blänger surt på benställningen och funderar: Varför är Du kvar? Jag kan visst gå bra utan dig! Tycker jag i alla fall och de tyckte väl att läkningen gått bra? Sammanfattar för mig själv och tycker att besöket gick hyfsat, bra till hälften men accepterar också besvikelsen över det fulla frihet som jag tänkt mig, som jag nu får vänta på. Skäller sedan på mig själv och tänker att jag är bortskämd, två veckor mer eller mindre är ju inget och jag och Ladybug, min polare rullatorn, den röda, hänger ihop på alla mina promenader och jag tycker nu att jag fått lite tempo i fötterna. Vilar dock och sover fortfarande mycket, då det blir lite mycket för kroppen, då det blir lite väl ont.

Det kanske blir lite förlängning av den långa sjukskrivningen också, då jag inte är så bra på att fixa tunga saker som att bädda säng och ta ur diskmaskinen. Jag har hemhjälp, hemtjänst, ni vet sådant där som man kan få då man inte kan… Först var det lite svårt att acceptera, för jag kan ju allt, bara inte just nu men sedan inse att: Vad Sverige är fantastiskt! (Dvs. då inte försäkringskassan arbetar emot en.) Jag får städning en gång i veckan! Första gången grät jag lite då jag kom hem, hem till ett rent hem, ett som jag inte kan ta hand om just nu. Jag får också hjälp med handling, diskmaskin urplockning och sängbäddning. Jag kan själv, får jag lägga undan en stund till. I alla fall om jag ska kunna träna upp mig och bli bra eller snarare bäst, igen.

Vill avslutningsvis ge stora kramar till alla Er som har det lite eller mycket kämpigt i livet. Till Er som sörjer förluster av olika slag, förlust av nära och kära, förlorade föräldrar, förlorade barn eller förlorade ofödda barn, barn som inte riktigt fick bli till, Er bär jag lite extra nära hjärtat just nu, sörjer med Er, gråter med Er, för själv är jag bara så oändligt tacksam för att just jag slapp bli förlorad, för att jag får vara med i livet ett tag till, ett tag till med min son, ett tag till med mitt hjärta.

Kommentera →

Frontalkrock

31 Mar 2017

Det är strålande sol och jag vaknar efter en skön sovmorgon. Nu ska jag packa mina och Litens grejer, för nu blir det en skön sol helg ute i stugan med resten av familjen. Liten åkte ut redan i går, för att vara med mormor, morfar, faster och morbror. Jag far runt i lägenheten och packar kläder, mat och andra grejer. Tänk vad mycket grejor man ska ha med sig varje gång. Jag handlar lördagsgodis och Risifrutti till Liten.

Då jag är klar ringer jag min mor och min bror. Vi gör så i fall det är något som är glömt på samhället då vi ska ut till vår stuga på Holmen, vår holme. Jag pratar med bror men det han hade önskat att jag skulle fixa, var redan klart.

Glad i själen tankar jag bilen och ger mig av. Vädret är underbart och detta är bara början på sportlovet. Jo, visst, jag ska jobba en dag till veckan också men den liksom räknas inte. Nu ska vi bara vara lediga, Liten och jag. Liten som är mycket nöjd med att ha sportlov.

Vägen till stugan är fin men lite krokig. Jag kommer till en liten backe och nästan uppe på krönet möter jag den. En bil, på min sida vägen. Jag hinner tänka att: Jag kan inte svänga höger, där är redan bilen. Jag borde svänga vänster. Sedan känner jag en stöt och allt försvinner, allt blir liksom ljusgrått. Jag hör ingen smäll, känner ingen rädsla. Sedan bara ont.

Jag skriker ut luft som jag har i lungorna, skriker ut den för att kunna få i mig ny, skriker ut igen och tar in ny. En människa är vid min dörr. Är det min barndomsgrannes röst jag hör? Men vad gör han där? Jag får det bekräftat. Jag har ont, jag känner mig väldigt trött och sedan försvinner jag bort.

Jag vaknar till. Min pappa är där med ett oroligt ansikte. Hör på hans röst att allt inte är som vanligt. Jag frågar: Varför var han på min sida vägen? Och: Visst var det hans fel? Jag ville att det skulle synas på bilarna, olycksplatsen, att det kom en knäppgök på min sida vägen. Jag frågar: Var är Liten? Pappa förklarar att han är med min mamma. Skönt i mig att veta. Detta upprepar jag, frågar jag, tydligen om och om igen.

Jag har det varmt och skönt. Blir tydligen omhändertagen av räddningstjänst och sjukvårdspersonal, minns dem inte. Ambulans till hälsocentralen. Jag är bara medveten fläckvis. Sedan bär det vidare till Sunderbyn. Minns inget av färden. Väl där finns både min far och min vän som bor i närheten. Hur hann de dit? Jag frågar om min vän börjat jobba där igen och om hon inte skulle vara på begravning? Allt var tydligen som det skulle. Hon var där för min skull, hon och min far.

Jag blir så omhändertagen. Jag glider in och ur medvetande. Det är ont. Någon gång får jag höra att jag har en fraktur på ryggen och en i knät samt en blödning i hjärnan. Jag flyger någonstans ovan sängen och tänker lite grumligt att: Det där förstår jag nog senare. Liten är hos mormor. Jag lever. Det är bra.

Kommentera →

En superhjälte, hjältinna

5 Feb 2017

Förra veckans slut var tung och jag slog på sparläge, energisparläge, för att inte bara lägga mig i en hög och tycka synd om sig själv. Nej, ingen jag kände dog, ingen blev eller är plötsligt dödssjuk, utan det handlade endast om Försäkringskassan. Det känns dock som om de sprider död, dödslängtan och dödliga sjukdomar i kring sig, trots att de inte tillåter människor vara sjuk eller i behov av hjälp. Med fem dagars, fem hela dagar, av utbildning kan de som gör dessa bedömningar, titta på mina papper och sedan säga: Du har ingen arbetsnedsättning. Du har inga varaktiga problem. Om de kunde trolla i samband med sina ord, göra en frisk och problemfri skulle jag inte tycka illa vara. Men då de säger så utan att kunna veta, hugger de en i ryggen. Regelverket kräver det.

Denna vecka ryckte jag dock upp mig och tog tag i allt med Förbannadekassan igen. Breven tog sammanlag sex och en halv timma att få ihop, aktiv tid. Jag är glad att jag tycker om att skriva och formulera mig, sammanställa saker till stycken där allt hör ihop. Men så svårt att hålla borta allt det jag kan, allt som är bra, allt jag är bra på och allt som fungerar. Vilken utmaning. Känner mig som jag har gjort ett stordåd vid datorn.

Åh, men jag har gjort ett stordåd till i veckan. Jag har lämnat blod. Andra gången nu och jag känner mig verkligen som en hjältinna bland många andra där i Blodbussen. Stämningen är god och skämten många. Vi var tre som dessutom hade en liten tävling om vem som fyllde blodpåsen snabbast. Jag kom sist. Ska trimma mina blodkärl lite till nästa gång eller be dem ta högerarmen, den känns snabb!

Sedan har jag ju superhjälte utseende just nu. Visserligen bara vänsterknät som passar in på beskrivningen men ändå. Tror jag måste köpa lite tejp själv och dra några remsor lite här och där, på lite mer synliga ställen. Hoppas på ytterligare en bra vecka och på fina svar på bina brev här framöver. Risken är stor att jag hamnar i en liten hög igen men tänker på den där kvicksilvermannen i Terminator, bara smälta samman hålen som uppstår i kroppen igen eller samla ihop bitarna av sig själv och helas om man går i stycken. Jag, en superhjältinna med supertalanger. Jag drar några Terminator citat då jag lika är inne på de filmerna. I’ll be back. Hasta la vista, baby. Och till F-kassan önskar jag hett att jag kunde bara säga; Consider that a divorce…

Kommentera →