Jag är bjuden på middag ikväll. Jag har lite ont så det känns underbart lyxigt. Jag ligger på min punschveranda och lyssnar på regnet som trummar rytmiskt på plåttaket. Underbart ljud faktiskt, riktigt rogivande, om än jag fortfarande föredrar solskenet genom mina fönster. Men där jag ligger på den vita pinnsoffan, fylld av gröna kuddar och filtar, njuter jag till fullo.

Igår sa jag upp den dagliga hemtjänsten, den som jag haft sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag hade visserligen redan dragit ner till tre morgonar i veckan istället för två gånger om dagen men ändå känns det som en milstolpe. Nu har jag endast kvar städning och handling en gång i veckan. Städningen är det en bra bit kvar innan jag kan fixa själv men jag småhandlar redan för fullt. De tunga påsarna med de tyngsta varorna får jag tack och lov hjälp med.

Idag blev jag sjukskriven ett par månader till. Jag känner mig lite kluven. Vill ju var bra nu men har ännu ganska lång väg innan jag har rehab tränat mig i form och jag är glad att jag inte behöver fajtas med försäkringskassan ännu på ett tag. Kraftiga bilolyckor med påföljande skador verkar vara godtagbart i försäkringskassans värld. Det är jag tacksam för.

Snart är det midsommar och jag får åka till stugan med min familj och några vänner. Benställningen får följa med, då jag kan tänka mig att det kan vara lite lurigt för mig att ta mig i och ur båten. Ladybug är också en självklarhet. Vädret spelar mindre roll för nu ska vi bara vara, vara i stugan och njuta av god mat och gott sällskap, mer behövs det inte för fröken Mia Lundström.

20 jun 2017

Comments powered by Disqus