Dags för mer mammografi. Jag stoppar in ett par extra personer i bilen, goa fina människor som står mig nära. Dels för att jag inte vet vad jag ska få höra men också för att min hjärntrötthet och jag, vi tar oss liksom inte hela vägen hem utan att jag behöver sova.

Mitt sällskap lämnar jag på Storheden, för shopping och sedan kör jag vidare till Sunderbyn. Jag hittar min väg på sjukhuset, registrerar mig digitalt och finner väntrummet i slutet av den gula linjen. Min väntan blir inte lång förrän en mycket trevlig röntgensköterska hämtar mig och snart har jag fått den vita, snygga utstyrseln som får på sjukhus, får en med knäppning fram.

Sedan snurrar karusellen igång. Massor av information strömmar till mig från sköterskan och jag kan inte riktigt ta till mig allt. Men den fina sköterskan säger att hon går händelserna lite i förväg så jag tänker att jag nog förstår det där senare. Men det talas i alla fall om cancer, förstadier, förändringar och kalkavlagringar. De två sköterskorna tar mängder av bilder, så många att man skulle kunna tro att jag var en eftertraktad fotomodell.

Lagom förvirrad eller mycket förvirrad av allt, får jag komma till en röntgenläkare och hennes ST. Nu får jag mer förklaringar om kalkförändringar i mitt vänstra bröst, ett område som inte ser ut som det ska. Ingen knöl och förmodligen inget farligt. Jag palperas av båda läkarna och sedan får jag äran att hamna bredvid deras nya fina ultraljudsapparat. Den är så ny att de kan den inte riktigt än. ”Går det bra om en tekniker kommer in för att ge oss lite instruktioner?” Sedan kör de mycket tekniksnack och jag ligger än på det ena, än på det andra sättet.

Nu är de klara och jag får sitta upp, tar på mig min snygga utstyrsel igen. Min röntgenläkare tittar mig stint i ögonen och ger mig mer info. Det jag förstår är att, de vill ta mer bilder för att kunna göra en biopsi av förändringarna.

Jag leds in i röntgenrummet, blir fastspänd i apparaten, igen, får lokalbedövning, de tar bilder ännu en gång, nu för att kunna ta prover av precis rätt plats. Sedan ett snitt, ett litet hål, in med en ”tång” och fyra biopsier tas. Det känns, trots bedövning men röntgensköterskans varma, lugnande hand på min axel, värmer och lugnar mitt, av smärta och spänning, adrenalinstinna hjärta. För att veta säkert att de fått prov av just förändringarna så röntgar de även proverna som de satt i ett vätskefyllt rör. De visar mig provet och det ser alls inte hotande ut.

Dags för ännu mer fakta, det läggs nu till i min, nu fullspäckade hjärna. Det som fastnar är att: läkaren berättar att allt ser så pass bra ut att det nog inte är något olycksbådande. De ska därför inte skynda på provet. Jag kommer att få ett brev om tre veckor, i det kan det stå tre olika saker, där andemeningen är:

  1. Ingen fara, gör endast mammografi vartannat år, som vanligt.
  2. Det här ska vi hålla koll på. Gör mammografi en gång per år.
  3. Svaren visar att fortsatt behandling krävs.

Denna mjuka läkare avslutar med att säga, att hon inte tror att jag kommer att få svar tre. Hon hade fel, säger hon nästa gång vi ses.

16 Feb 2023