Dagen efter beskedet tar jag mig till jobbet, ingen migrän, trots fyra timmars sömn, skönt. Det går bra, ett tag men sedan vill min lite speciella kropp protestera. Jag får kraftig bröstsmärta rakt igenom bröstbenet och ut i bröstryggen, in i höger skuldra och ner i höger arm. Jag tänker att det är en upphakning och rätar på mig där jag sitter med en elev, böjd över en bok. Smärtan är intensiv och jag ber eleven fortsätta medan jag börjar att stretcha lite. Sätter mig igen och diskuterar lite och sedan upp och stretcha. Det är lite trögt att andas. Det vill inte ge med sig och då elevens lektion slutar, 20 minuter senare pratar jag med en kollega och säger att hon kan vänta lite med att skicka nästa elever, för jag ska tvärt ringa 1177.

Den snälla kvinnan i andra ändan hör min beskrivning av mina symtom och frågar ett par gånger om jag haft så ont förut och jag säger att det har jag inte men att jag har en värkproblematik och att jag brukar få upphakningar. ”Men aldrig så här?” Nej, får jag medge. Hon förklarar då att hon vill koppla in 112 för att hon tycker att jag ska åka in.

Jag hör hur löjliga mina förklaringar och bortförklaringar är. Vi har ett trepartssamtal med 112 där det är tänkt att jag ska vara tyst en stund. Väldigt svårt i det här läget. De samspråkar och är rörande överens om att en ambulans ska komma och titta till mig. Jag säger att det kanske är onödigt, då jag arbetar på en skola. Jo, jag vet. Det var en väldigt lam och dålig ursäkt. De vill kolla upp detta och så är det med det.

Jag går ner till personalrummet och försöker sitta så att jag inte får andnöd, snälla kollegor håller ett öga på mig och en lämnar inte min sida. Hon har stenkoll på mig. Jag känner mig rätt löjlig och försöker förklara upphakningar, medan jag ständigt håller mig i rörelse.

Nå, de goa ambulansmännen kommer och jag går för att möta dem. Jag frågar om de vill komma in eller om jag ska komma ut till dem. (Min kollega skrattar senare åt mig och säger att det lät som om jag skulle bjuda in dem på kaffe eller något.) De tycker det är en bra idé att stoppa in mig i bilen. Lite generad ,blir jag fastspänd på båren och in skjutsad i ambulansen.

Väl där förklarar jag för Bosse, att jag tror att det är upphakningar och drar min historia. Han ler snällt. Jag tänker på vad de ska få höra olika, konstiga berättelser. Min puls är fin och min andning bättre och smärtan tycker jag nu är lindrig. Jag upplyser tydligt att jag fick hjärtat och lungorna kollade senast i går och att jag fick klart godkänt. Han lyssnar fortfarande leende.

Väl inne på hälsocentralen ber jag att få gå in istället för att bli buren på bår. Där kommer läkare och sköterska och EKG tas. Syster Evelina känner jag igen bakom munskyddet. Vi arbetade ihop med ett HLR här innan jul, på mitt första SMS-livräddaralarm. Skönt att prata om något annat än mig själv.

Då EKG är klart lämnar hon över till en läkare. Han filosoferar lite tyst för sig själv och går igenom och frågar om min historia samt familjesjukdomar. Jag berättar om mina upphakningar och säger att jag tror att det är det, trots att det var en helt annan smärta. Berättar också att jag sovit dåligt, satt i bil 4 timmar igår och att min kropp helst bråkar med mig med jämna mellanrum. Efter lite mummel för sig själv igen så trycker han på mitt bröstben och jag känner direkt igen den omedelbara smärtan som kommer, om än den är mildare nu.

Han mumlar lite till och säger sedan att han tror jag har rätt. Ha! Jag visste att jag skulle ha skrivit läkare istället för lärare på ansökningspapperna. Jag är en utsökt kvacksalvare.

Jag ringer lite generat min bror som skjutsar mig tillbaka till skolan. Jag går in och hälsar mitt kollegium att jag mår bra. Falskt alarm. Glada tillrop hörs och jag smiter iväg efter mina grejor. Dags att åka hem,

Trots min genans är jag ändå glad att jag ringde. Min vän och svägerska åkte aldrig in med sina smärtor. Hon dog, 40 år och en vecka gammal i en hjärtinfarkt/stroke. Jag vill inte lämna min son ännu, om jag kan bestämma. Jag vill vara med och finnas länge än för och med honom, så fram för påstridiga 1177:are och envisa 112:are. Ni är med och räddar liv, inte mitt idag men andras, flera andra dagar.

18 Feb 2023