Min underbara vän, kör mig till mitt kirurgmöte i Sunderbyn. Välsigne henne, att få ha med sig någon som hon vid ett sådant här tillfälle, är ovärderligt.

Natten till måndag den 23, sover jag tre timmar och får migränhuvudvärk som ett brev på posten. Ja, den liknelsen fungerar kanske inte längre men att migränen skulle komma är liksom ett säkert kort. Min plan att hinna jobba några timmar innan besöket, ställs in.

Vännen plockar upp mig vid mitt hus och vi får ett par timmars ostört prat i bilen, så avslappnat och skönt. Galghumorn finns där och används rätt flitigt. Vi löser nästan alla världsproblem, tror jag, men  de geniala lösningarna kan ha gått förlorade.

Ännu en gång checkar jag in digitalt på denna sjukvårdsinrättning och strax därefter hämtar en sköterska mig och jag får vänta i ett opersonligt, vitt och kalt rum. Myshetsfaktorn ligger på minus åtta, ungefär densamma som rummets temperatur. Det dröjer inte länge så kommer kirurg Lena. Hon har med en läkarstudent som eventuellt ser lite vilsenut. Lena har kort, tufft hår och massor av guldringar i det högra örat. Jag tycker genast om henne

Lena börjar berätta. I mitt vänstra bröst pågår cellförändringar, icke välkomna sådana. Men förändringarna pågår inom ett membran. Detta har de kunnat se på biopsierna. Är förändringarna inom membranet är det ett förstadie till cancer och tar de sig utanför så räknas det som cancer. Men, det här är ju bra. Inte cancer är ju bra, förstadie till cancer är ju, nå kanske inte bra men det mycket bättre än alternativet. 

Hon säger sedan att de behöver ta bort det här sjuka området som är 22mm stort. Det låter rimligt, tycker min lagom lättade hjärna men sen säger hon vi måste ta bort portvakten. Jag såg minsann ingen portvakt då vi kom in. Det visar sig att hon menar den första lymfkörteln i armhålan. Den hittar man genom att spruta in en blå färg i huden på bröstet, den färgen fastnar i den första lymfkörteln. Ta daa! Det är den de vill ha. Min första försvarare i det här fallet.

Lena vill ta ut den först och medan hon tar bort min sjukdom i bröstet, gör de ett fryssnitt i körteln och patologen undersöker om den också är sjuk, innan resten av operationen är slutförd. Om den mot förmodan är sjuk, berättar hon vidare, så tar man bort ca: 10–20 körtlar till.

Ok, det här låter fortfarande resonligt, en körtel mer eller mindre spelar mig ingen roll. Min sammanfattning av det hon sagt så långt, känns ändå ok. Förmodligen ingen cancer, beroende på vad patologen kommer att säga samt en körtel på minuskontot. Det känns ljust. Sedan måste hon förstöra det med orden: Och jag måste troligtvis ta bort bröstvårtan.

Här gick det, enligt mig fel, ingen cancer och hon har ändå tänkt tjuva min bröstvårta. Förstå mig rätt: Cancer och ta bort hela bröstet, det köper jag, för då får jag kanske leva längre efter det massiva ingreppet. Men, inte cancer och sno min ena bröstvårta, inte ok. Jag vet, dumhet och fåfänga utan reson, men jag tar inte ansvar för vad min hjärna hinner tänka i den stunden.

De två sjukvårdsanställda utför grundliga palpationer och sedan får en mycket snurrig Mia komma ut i väntrummet till min vän. Maria, den fina bröstsköterskan hämtar mig strax och vi går in på ett annat rum. Hon ger mig en operationstid, endast en dryg vecka bort och jag ska komma dagen innan för markering av operationsområdet. Jag ser en tuschpenna framför mig och massor av streck på min kropp, inte av en White board, utan en av den där permanenta sorten.

Maria packar en plastficka med papper och broschyrer, medan hon informerar vad det är. Jag registrerar inte mycket men får ju papper med mig. Plötsligt tittar hon mig noga i ögonen och säger: ”På det här häftet står det Bröstcancer men du har inte bröstcancer”, mer faktaord som passerar mina öron, utan att riktigt ta sig in och sedan upprepar hon igen:  ”På den här står det också Bröstcancer men du har inte bröstcancer”.

Alla mina frågor som jag haft, är nu helt förlorade. Hjärnan känns tom och proppfull på samma gång. Glad att vännen är där och tar ledningen, då jag kommer ut till väntrummet igen. Vi går till caféet och kommer överens om att ett sådant här tillfälle kräver en ”beskvivi”. Jag försöker återge besöket och tror jag är ganska osammanhängande men med lite tårar och med lite av förtvivlans munterhet berättar jag om vad Lena tänkt ta ifrån mig. Glad att den makabra humorn kan få mig att skratta. Vi åker hem, min vän och jag.

17 Feb 2023