Texten till låten kan låta våldsam, smärtsam men vilken energi den skapar hos mig. Vi är på 80-tals fest, jag, mina vänner och kollegor. Några av oss samlas hemma hos mig innan. Jag får mitt hår tuperat av kunniga händer, visste inte hur man lyckades med det på 80-talet och har inte blivit bättre sedan dess. Vi pratar, skrattar och kollar upp ord som dök upp det årtiondet och skrattar vidare när vi försöker skapa en text av dem.

Vi går till festlokalen, laddade för kvällen. Festfixarna har gjort ett bra jobb och vi blir mottagna med drink och så tas det lagfoton. Vi gör våra lagpresentationer, äter mat, pratar, tävlar i musik från festens aktuella årtionde och går en klassisk tipspromenad.

Allt detta är kul men sedan börjar dansandet. Där någonstans vaknar de riktiga livsandarna hos mig. Det finns en sådan glädje, lycka att få vara här och nu, i musiken, i dansen. Tankar om den lite tuffa rehabiliteringen efter olyckan dyker upp, mitt rörelsemönster har varit rätt begränsat. Men inte ikväll. Glädjen att kunna, valet att jag tar smällen en annan dag, imorgon, den glädjen är underbar. Jag lever, jag är, jag dansar och njuter, tillsammans med glada, härliga människor, är jag ett. Det bubblar och sprudlar, ögon ler och skrattar.

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever. Livet slår oss, ibland hårt och det är ok, inte alltid ok men det är så det fungerar och vi måste finna ett sätt att leva med det. Ett av mina slag var bilolyckan och de skador den kom med. Jag har alltid varit tacksam och glad över livet men efter olyckan är jag det än mer. Så denna dansande kväll är ren och skär lycka, ren livsglädje. Jag känner pulsen av musiken och av mitt, fortfarande aktivt, pumpande hjärta.

Kvällen tar slut och jag hjälper till lite med städningen innan jag går hem. Då hinner det ikapp mig, eller den hinner ikapp mig, smärtan. Jag blir snabbt stel och går inte så bra längre. På den korta vägen hem ler jag stort, för jag vet svaret på frågan: Mia, var det värt det?

11 nov 2017

Comments powered by Disqus