Det är strålande sol och jag vaknar efter en skön sovmorgon. Nu ska jag packa mina och Litens grejer, för nu blir det en skön sol helg ute i stugan med resten av familjen. Liten åkte ut redan i går, för att vara med mormor, morfar, faster och morbror. Jag far runt i lägenheten och packar kläder, mat och andra grejer. Tänk vad mycket grejor man ska ha med sig varje gång. Jag handlar lördagsgodis och Risifrutti till Liten.

Då jag är klar ringer jag min mor och min bror. Vi gör så i fall det är något som är glömt på samhället då vi ska ut till vår stuga på Holmen, vår holme. Jag pratar med bror men det han hade önskat att jag skulle fixa, var redan klart.

Glad i själen tankar jag bilen och ger mig av. Vädret är underbart och detta är bara början på sportlovet. Jo, visst, jag ska jobba en dag till veckan också men den liksom räknas inte. Nu ska vi bara vara lediga, Liten och jag. Liten som är mycket nöjd med att ha sportlov.

Vägen till stugan är fin men lite krokig. Jag kommer till en liten backe och nästan uppe på krönet möter jag den. En bil, på min sida vägen. Jag hinner tänka att: Jag kan inte svänga höger, där är redan bilen. Jag borde svänga vänster. Sedan känner jag en stöt och allt försvinner, allt blir liksom ljusgrått. Jag hör ingen smäll, känner ingen rädsla. Sedan bara ont.

Jag skriker ut luft som jag har i lungorna, skriker ut den för att kunna få i mig ny, skriker ut igen och tar in ny. En människa är vid min dörr. Är det min barndomsgrannes röst jag hör? Men vad gör han där? Jag får det bekräftat. Jag har ont, jag känner mig väldigt trött och sedan försvinner jag bort.

Jag vaknar till. Min pappa är där med ett oroligt ansikte. Hör på hans röst att allt inte är som vanligt. Jag frågar: Varför var han på min sida vägen? Och: Visst var det hans fel? Jag ville att det skulle synas på bilarna, olycksplatsen, att det kom en knäppgök på min sida vägen. Jag frågar: Var är Liten? Pappa förklarar att han är med min mamma. Skönt i mig att veta. Detta upprepar jag, frågar jag, tydligen om och om igen.

Jag har det varmt och skönt. Blir tydligen omhändertagen av räddningstjänst och sjukvårdspersonal, minns dem inte. Ambulans till hälsocentralen. Jag är bara medveten fläckvis. Sedan bär det vidare till Sunderbyn. Minns inget av färden. Väl där finns både min far och min vän som bor i närheten. Hur hann de dit? Jag frågar om min vän börjat jobba där igen och om hon inte skulle vara på begravning? Allt var tydligen som det skulle. Hon var där för min skull, hon och min far.

Jag blir så omhändertagen. Jag glider in och ur medvetande. Det är ont. Någon gång får jag höra att jag har en fraktur på ryggen och en i knät samt en blödning i hjärnan. Jag flyger någonstans ovan sängen och tänker lite grumligt att: Det där förstår jag nog senare. Liten är hos mormor. Jag lever. Det är bra.

31 mar 2017

Comments powered by Disqus