Blogg

I vatten som rinner ner springer jag

13 Apr 2016

Då min kropp förändrades, blev bättre där på Lanta i januari, efter åtta dagar i underbar värme, kommer en glädje som jag inte kan beskriva på ett rättvist sätt. Det är som ett rus, en kick, en inre lycka som tar sig fysiska former. Jag börjar ta behandling, massage. Mina underbara medresenärer hjälper mig att få tid till att vara självisk. Min goa vän känner en kvinna som är certifierad i medicinsk thaimassage och jag blir presenterad för henne. Tacksamhet, trots att behandlingen medför: Big pain.

Behandlingarna skulle bli tre men fem behövs, fem gånger, två timmar vardera. Av dessa två är en halv timme i en örtsauna. Jo, bastu i stekheta Thailand, vansinnigt? Jo, lite. Svetten som lackar där inne i tygsaunan är dyr, yrsel och vimsighet som följd. Är inne femton minuter, ut, dricka och andas i tre och sedan in igen. Men efter det är leder, ligament och muskler medgörliga. I en och en halv timme behandlar hon mig sedan, Yao, med sina ömsinta, smärtsamma, stenhårda händer, fingrar, armbågar, fötter och knän. Ibland ligger jag på rygg, på hennes underben och hon lyfter mig, upp, drar i min överkropp, ibland skriker jag. Much big pain, säger hon med mild röst.

Klock, ljudet då hon drar min höft tillrätta glömmer jag aldrig, ett ljud som kommer inifrån och utifrån, på samma gång som vibbrationen och obehaget känns tydligt i kroppen. Sedan ännu en känsla av frihet.

De som har provat göra stora fysiska framsteg kan kanske uppleva mig glädje när jag i slutet av vår resa går ut på en snabb power walk längst Krabis kaj. Jag går fort, ler, känner mig stark. Jag går lite längre än jag tänkt och är just beredd att vända då jag ser träningsklädda, blandat med vardagsklädda, thailändare. De liksom strömmar ihop en bit längre fram. Jag går dit och upptäcker ett litet träningsområde i thaistyle. En cementbana med träningsredskap runt omkring. Fotbollsplan, både en vanlig och en korgbollsfotbollsplan där man sparkar en hård boll över ett vollybollnät.

Jag blir sugen att haka på det promenerande och joggande folket en runda. Det är lätt att ryckas med. Thailändare överallt som ler stora leenden mot västerlänningen. Går ett varv och då kommer hornen upp: Tänk om jag skulle ta och springa ett varv? Idiot! tänker jag sedan. Du har inte kunnat springa på drygt fem år, haft svårt att gå av och till ungefär lika länge. Men min längtan är stor, nej den är störst och mitt bäcken och kropp har inte varit så här pigg och faktiskt aktiverad på många år. Det här är min chans att testa, att faktiskt ta reda på om jag någonsin kan springa igen. Vet inte om mina förutsättningar kan blir lika bra en gång till. Så jag börjar jogga.

Mitt vänstra knä låter förjävligt då banan svänger åt vänster: Det känns och hörs som om menisken dras ut av det mediala kolaterala ligamentet. Det klockar men ingen smärta och inget mekaniskt stopp. Jag ökar farten, knarket sprider sig i kroppen. Lycka, lycka så stor att det egentligen inte är möjligt, inte för en sådan liten sak. Min fart är nu hög, så hög som mina lungor klarar, hjärtat slår hårt, magen späns, rutorna finns där någonstans, ryggens filéer vet vad de ska göra, låren är mer tveksamma. Sista biten på varvet ökar jag farten än mer och pressar mig maximalt. Jag är euforisk några ögonblick då jag stannar, sedan smärta, smärta i lungor och hals, mår illa och har järnsmak i mun. Jag vet inte om tårarna rinner men de borde göra det, glädjetårar över att kunna ta ut sig så, att kunna röra sig så.

Jag rycker upp mig något och börjar gå hemåt. Tankar. Vad gjorde jag just? Har jag sprungit? Utan mekaniska stopp? Höll verkligen bäckenet, knä och fötter? Jo. Jag ler. Det största leende som någonsin setts i Thailand, i Asien eller varför inte, i hela världen. Vad som än händer framöver, kan inget, ingen, ta ifrån mig denna känsla av att vara oövervinnerlig i denna stund.

Jag går, det är långt hem, funderar om jag ska orka, om jag skadar mig. Himmelen bestämmer sig för att ge mig lite handledning, en liten knuff. Den öppnar sig, med en väta som imponerar på den som varit i monsunregn. Inser med ett leende att jag nog får ta och börja jogga om jag ska ta mig fram. I vatten som rinner ner från himlen springer jag, det fåniga leendet är på plats och jag kisar med ögonen för att se min väg. Jag springer förbi några väntplatser med tak. Många av de som står där ler stort åt mig som skuttar fram i vattenpölarna. Jag är ensam som är ute på gatorna nu. Jag springer glatt. Jag, jag Mia Lundström är den största och bästa i hela världen, för jag, jag har kunnat springa.

Kommentera →

Spik i foten, rökfyllt hår

10 Apr 2016

Hade en alldeles perfekt kväll igår. Rockabillytema på vinlotterikvällen resulterade i en träff med åtta goa, fina och supersnofsiga 50-talstjejer, lika många olika drinkar, en härlig stämning och högt till tak på diskussionerna. Jag är glad jag kunde vara med. Jag är glad över att jag hade en prickig klänning, röda läppar och rött läppstift. Hade tillråga på allt nästan en frisyr. Kvällen hade kunnat sluta där och hade ändå fortfarande ännu lett brett.

Taxi anländer och vi tar oss vidare till hotellet med samma tema som vårt, Rockabilly. Där ser vi fler prickiga bönor och några skinnvästar. Dansa, (heter det fortfarande disco?), är det som näst efter mitt barn, sport och annan fysisk aktivitet får mig att sprudla mest av glädje och energi. Smärta får stå tillbaka och tankar på en morgondag ligger långt borta.

Då fötterna är bortdomnade är klockan sen och jag sätter mig på en bänk och pratar med mina vänner och förbi paserande. Massor av skratt delas och många unga fördetta elever stannar och surrar en stund. Inser att jag är cirka 20 år äldre, hur är det möjligt? Då stället stänger går jag glatt hem.

Då jag öppnar ytterdörren strömmar rök emot mig. Jag kliver in och skyndar mig att stänga dörren. Letar fram telefonen i fall jag ska behöva ringa 112. Jag tror mig veta vad jag ska möta. Öppnar dörren till tvättstuga och sedan till pannrum. Här är färgen inte längre ljusgrå överallt utan rätt sotsvart. Mycket riktigt, blötvädret har gjort att pannan puffat, sot och rök som följd. Suckar och börjar vädra medan jag försöker ringa mina proffs. Då klockan är halv tre på natten så är de lite långsamma att svara men får tillslut tag i hjälpen. Allt är som jag tror och får stänga puffluckan och gå till bädds. Eländes tankar får vara till en annan dag och jag borstar tänder, skrubbar ansikte och tar kudden.

Världens bästa far städar åt mig på morgonkvisten medan jag sover. Kan man ha en bättre familj än min? Visst finns det jobb kvar åt mig men så ofantligt skönt att slippa kämpa med golven själv.

Åker ut till stugan till min son. Han har övernattat med mormor och morfar medan mamma varit på fest, det är sällsynt och saknaden var stor från båda våra sidor och jag får en halsband som han trätt åt mig då jag varit borta och till det ett brev. Hjärtat sväller och gör ont.

I stugan lyser solen varmt och vi njuter. Liten och jag spelar badminton i snön. Vårt världsrekord är fyra. Vi grillar som vanligt ute till lunch.

Sedan kom oturen fram igen. Jag är på väg in i huset i något ärende och kliver över tröskeln med kraft. Skriker högt rakt ut. Jag tittar under foten och där sitter en liten list, den sitter fast, i foten, med en spik, den sitter ordentlig. Mor kommer och håller i mig och jag ber henne dra ut spiken. Hon ber far som har min svägerska i telefonluren. Han berättade vad som hänt och jag tror han sa: vänta jag ska bara dra ut spiken. Det var allt annat än skönt så jag skriker och till min förvåning så stönar min mor till hon också. Tänkte svagt att hon hade då stark sympati men inser att det beror på att jag krossar hennes hand och nyper hennes arm. Jag lättar på trycket, ber om ursäkt och tar av tjocksocka och strumpa. Det droppar på rätt fint med blod och tänker att det är bra, då sköljs sticksåret bra. Nå, för att göra historien kortare så gick allt fint.

Nu då jag sitter i soffan och tänker tillbaka och skriver med den dunkande foten i desinficerande såpbad är jag ändå nöjd med min helg och definitivt med mitt liv. Rökdoften är endast svag här uppe, foten är brukbar om än jag haltar en del. Jag har världens bästa mor, far, bror och son och den utökade familjen är riktigt bra den också. Mina vänner skulle jag aldrig byta ut. Så imorgon då jag kommer linkande till jobbet med en lätt rök doft i håret kommer jag att le och får jag frågan hur min helg varit så blir svaret: Alldeles underbar!

Hade en alldeles perfekt kväll igår. Rockabillytema på vinlotterikvällen resulterade i åtta goa, fina och supersnofsiga 50-talstjejer, lika många olika drinkar, en härlig stämning och högt till tak på diskussionerna. Jag är glad jag kunde vara med. Jag är glad över att jag hade en prickig klänning, röda läppar och rött läppstift. Hade tillråga på allt nästan en frisyr. Kvällen hade kunnat sluta där och hade ändå fortfarande ännu lett brett.

Taxi anländer och vi tar oss vidare till hotellet med samma tema som vårt, Rockabilly. Där ser vi fler prickiga bönor och några skinnvästar. Dansa, (heter det fortfarande disco?), är det som näst efter mitt barn, sport och annan fysisk aktivitet får mig att sprudla mest av glädje och energi. Smärta får stå tillbaka och tankar på en morgondag ligger långt borta.

Då fötterna är bortdomnade är klockan sen och jag sätter mig på en bänk och pratar med mina vänner och förbi paserande. Massor av skratt delas och många unga fördetta elever stannar och surrar en stund. Inser att jag är cirka 20 år äldre, hur är det möjligt? Då stället stänger går jag glatt hem.

Då jag öppnar ytterdörren strömmar rök emot mig. Jag kliver in och skyndar mig att stänga dörren. Letar fram telefonen i fall jag ska behöva ringa SOS. Jag tror mig veta vad jag ska möta. Öppnar dörren till tvättstuga och sedan till pannrum. Här är färgen inte längre ljusgrå överallt utan rätt sotsvart. Mycket riktigt, blötvädret har gjort att pannan puffat, sot och rök som följd. Suckar och börjar vädra medan jag försöker ringa mina proffs. Då klockan är halv tre på natten så är de lite långsamma att svara men får tillslut tag i hjälpen. Allt är som jag tror och får stänga pufflucka och gå till bädds. Eländes tankar får vara till en annan dag och jag borstar tänder, skrubbar ansikte och tar kudden.

Världens bästa far städar åt mig på morgonkvisten medan jag sover. Kan man ha en bättre familj än min? Visst finns det jobb kvar åt mig men så ofantligt skönt att inte kämpa med golven själv.

Åker ut till stugan till min son. Han har övernattat med mormor och morfar medan mamma varit på fest, det är sällsynt och saknaden var stor från båda våra sidor och jag får en halsband som han trätt åt mig då jag varit borta och till det ett brev. Hjärtat sväller och gör ont.

I stugan lyser solen varmt och vi njuter. Liten och jag spelar badminton i snön. Vårt världsrekord är fyra. Vi grillar som vanligt ute till lunch.

Sedan kom oturen fram igen. Jag är på väg in i huset i något ärende och kliver över tröskeln med kraft. Skriker högt rakt ut. Jag tittar under foten och där sitter en liten list, den sitter fast, i foten, med en spik, den sitter ordentlig. Mor kommer och håller i mig och jag ber henne dra ut spiken. Hon ber far som har min svägerska i telefonluren. Han berättade vad som hänt och jag tror han sa: vänta jag ska bara dra ut spiken. Det var allt annat än skönt så jag skriker och till min förvåning så stönar min mor till hon också. Tänkte svagt att hon hade då stark sympati men inser att det beror på att jag krossar hennes hand och nyper hennes arm. Jag lättar på trycket, ber om ursäkt och tar av tjocksocka och strumpa. Det droppar på rätt fint med blod och tänker att det är bra, då sköljs sticksåret bra. Nå, för att göra historien kortare så gick allt fint.

Nu då jag sitter i soffan, med te och äpple och tänker tillbaka och skriver med den dunkande foten i desinficerande såpbad är jag ändå nöjd med min helg och definitivt med mitt liv. Rökdoften är endast svag här uppe, foten är brukbar om än jag haltar en del. Jag har världens bästa mor, far, bror och son och den utökade familjen är riktigt bra den också. Mina vänner skulle jag aldrig byta ut. Så imorgon då jag kommer linkande till jobbet med en lätt rök doft i håret kommer jag att le och får jag frågan hur min helg varit så blir svaret: Alldeles underbar, vad är väl en spik i foten!

Kommentera →

Fem år klok

24 Feb 2016

Du vaknar på morgonen, lite lurvig för du mådde inte riktigt hundra procent i gårkväll. Din kvacksalvare till mor tror på värmeslag. Det ligger en färgglad gåva längst ner i vår stora Kingsize säng. Det är nämligen din dag i dag. Den du har längtat efter i flera veckor, månader. Du fyller fem idag, hela din fina hands alla söta fingrar. Du öppnar paketet som mormor smugglat dit i natt, den som skrek i högansky då vi skulle slå in den igår. Det är en nyfiken apa du sett och önskat inne i Saladan. Du tar dig för öronen då du finner knappen, apvrålet tror jag hörs in till grannbungalowen.

Morgonen går lite sengångarens tecken och då vi strosar mot frukosten, jag och du, försöker jag förbereda dig lite. Om nu inte denna födelsedag med kalas blir precis som du önskar dig så kommer det ju ett kalas hemma i Sverige också. Du håller med och vi pratar lite om dagen. Lite frukost går ner men du är en spak kille som får vila mycket i bungalowen på förmiddagen.

Vi övriga gör iordning för kalaset i restaurangen med balonger, specialbeställd glasstårta från Two scoops, krumelur sugrör. Strax innan kalasets början kommer du och mormor till restaurangen, färgen i ditt ansikte kan väl beskrivas som vit, mot det blekgröna hållet. Resorten har gjort en egen chokladtårta som de ger åt dig.

Du, min fina, försöker hålla upp huvudet. Dina gäster kommer och ger dig paket. Vi sjunger och du ligger med huvudet i armarna på bordet. Du orkar inte öppna gåvorna utan de yngre gästerna gör det åt dig. Du tackar så mycket.

Det är varsågod, du hinner sippa två sipp på din beställda Coca Cola och sedan kräks du på golvet. Jag tar in papper och trasor och där står du, i din olycka och tittar upp, armar och ansiktet drypvåta och du säger: Jag är ledsen att jag inte kan vara med på kalaset.

Du och mormor går iväg till dusch och säng och vi övriga städar lite, sedan fikas det för fullt. Det sparas av den specialbeställda glasstårtan, dödskallepiraten blir din vid senare tillfälle. Din dag blev inte överhuvudtaget som planerat, inga lekar blev av, bara massa illamående, kräk och vila.

På kvällen pratar vi lite om din femte födelsedag och en liten stund senare när vi har läst kvällsboken lägger du dig till rätta, suckar lite skönt och säger: Mamma, jag har livet. Jag lyfter huvudet frågar vad du menar. Jag har livet mamma. Det här är livet.

Hur? Vad? Efter denna katastrofala dag så säger du till mig med tillfredsställelse i rösten att du är nöjd med tillvaron. Fantastiska unge, fantastiska människobarn. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

Kommentera →

Magiskt

6 Feb 2016

Lördag, jag vaknar och klockan är åtta. Liten är hos sin far efter att ha varit i Thailand med mig i en månad. Det är tomt men okej. Jag ligger och drar mig en timme.

Kliver upp och tittar ut genom fönstret. Det är ljust. Det var det inte innan vi åkte. Ett stilla snöflir faller. Vackert. Det ligger något underbart över denna dag, något sagolikt. Jag kokar grönt te, tar fram ett par Bullens korvar, skivar ett äpple i en skål och toppar med turkisk yoghurt, ett tunt crisp med smör och ost, smör med salt, en bristvara senaste tiden och osten är fantastisk.

Jag sitter i köket och njuter av brasan jag gjort upp i köksspisen. Det sprakar hemtrevligt och en skön värme breder ut sig i rummet.

Jag är ensam, det är helt tyst förutom spis och köksklockas tickande. Ljuset i rummet är kallt. Denna morgon är egentligen inte så speciell men det finns en icke nämnbar känsla i mig. Jag vill nästan andas försiktigt för att inte störa denna magiska stämning.

Jag älskar mitt liv. Jag är full av tillförsikt. Kanske ska jag gå ut på en välklädd promenad men först, först ska jag nog bara vara lite till.

Kommentera →

Hoppas att det går fort

4 Feb 2016

Är hemma på Koh Lanta igen och det ger mig ro i sinnet, stillhet, en känsla av frid, frihet och glädje. Mängder av minnen kommer till mig liksom i vågor. Kroppen reagerar med minnena, musklerna spänner sig och slappnar av i omgångar. Det är minnen som ger sug efter mer, mer av allt, av känslor, upplevelser, fysiska aktiviteter, kaos, möjligheter. Ser ut över den av havet hårt packade sanden. Stranden är som gjord för löpning i snabbt tempo. Jag sitter tyst för mig själv en stund och funderar, hoppas att det ska gå fort.

Det tar åtta dagar. Liten är i havet med mormor och gudmor. Han är i utmärkta händer och jag ligger i solen och känner hur strålarna går rakt igenom mig, igenom och värmer upp muskler, leder, ligament, blodkärl och nerver. Innanför mina ögonlock ser jag hur min kropp ler eller mer kanske strålar åt det som händer. Och sedan kom den, utan mer förvarning.

Den varar i femton, tjugo minuter, tårar strömmar från ögonen, glädjen bubblar i bröstkorgen. Där i solstolen, i solen och värmen får jag total smärtfrihet. Det känns som ett mirakel var gång det händer och jag försöker att inte spänna en enda muskel, försöker hindra kroppen från att sända hjärnan några som helst signaler. Då miraklet ebbar ut sätter jag mig upp, är helt tagen av upplevelsen och torkar bort tårarna. Total smärtfrihet är bara ögonblicksverk i en större helhet men jag vet att från och med nu blir smärtreduktionen positivt kännbar. Jag reser mig upp och går ut i havet till mina kära.

Kommentera →

Cirklar, ovaler eller fyrkanter

10 Dec 2015

Det är lätt att fastna i trygga, invanda mönster, mönster som får livet att gå på rutin, får vardagen att rulla på relativt ostört av nya infall och idéer. Det är lätt att av ohejdad vana, fastna i ekorrhjulet, springa för att inte snubbla, falla och dras med i hjulet, stupad, klamrandes fast med ansiktet mot gallret.

Stressen jag kan uppleva, stressen jag ser i kring mig, stressen som skapas i känslan av att inte räcka till för sig själv, för omgivningen eller situationen nationellt, internationellt, den stressen, pressen, tär på oss, nöter ner känslan av glädje, lycka, känslan av kontroll över det som behöver kontrolleras.

De mönster och rutiner som är av godo, låt oss behålla dem, i övrigt kan vi utmana det tärande och istället göra det vi kan, det vi har förmåga till i stunden. Låt oss göra vårt bästa, sedan stanna där, se det och vara nöjd med det vi klarar, vara nöjd med de lösningar som finns i nuet, låt oss komma ifrån, slippa gå runt i negativa cirklar.

Det har varit lite tungt ett tag, tungt i tanken. Liten lyser dock upp min tillvaro med sina klurigheter. Det är lätt att vila i glädje och lycka i hans närvaro. Våra fantastiska samtal har samma intensitet som alltid och middagarna tar ibland löjligt lång tid då vi har så mycket att avhandla, diskutera, fantisera om och skratta åt. Förra veckan hade vi ätit klart och Liten gick i väg med sin tallrik och kom tillbaka till bordet och började gå runt det. Då han gått ett par varv säger han: Mamma, jag går runt i ovaler! Jag ler åt utrycket och håller med, efter ytterligare några varv går han in i vardagsrummet och går runt rumsbordet: Nu går jag i fyrkanter! Jag skrattar och frågar: Är det i kvadrater eller rektanglar du går? Jag går i kvadrater. Han kommer in till mig och pekar på ett sidobord som står mot väggen. Den här kan man går runt i fyrkant också. Jag håller med och frågar som den nyfikna mamman jag är: I kvadrater eller rektanglar? Rektanglar, svarar han självklart och ler. Vi skojar vidare.

Liten lär sig saker hela tiden men han lär mig också. Vad lärde jag mig i detta samtal? Jo, jag fick en påminnelse om att inte fastna i cirklar, negativa sådana, utan att jag kan byta perspektiv, variera mig. Trots att livet kan kännas slitigt så kan jag byta perspektiv, välja att gå i ovaler istället, dvs avvika lite från tristessens cirklar. Då orken finns kan jag sedan gå över till att cirkulera i kvadrater, rektanglar och trianglar. Då kan jag fortfarande njuta av rutinens fördelar men se nya möjligheter som jag kanske glömt att spana efter.

Summan av kardemumman: Fastna inte i cirklar men bli heller inte helt fyrkantig, ovala dig fram här i livet…

Kommentera →

Ett första advent i antågande

22 Nov 2015

Mycket otäckt händer i världen, i väst har vi ännu en gång fått känna på terrorn i större skala. Paris blev grymt ansatt och med det, stora delar av vår värld. Denna terror utsätts andra delar av världen ständigt för. I mina trakter, här i norra Sverige, hävdade Säpo att de gripit en terrorist, utan att veta bättre spreds detta i media (journalister visade dessutom sina bristande geografikunskaper, var ligger egentligen Skellefteå eller var det Sollefteå?). Nyheten spred sig som pesten, även i sociala media. Pinsamt, för det visade sig inte vara sant. Den så kallade terroristen var visst oskyldig.

Jag känner mig liten, nej inte som Liten, utan liten på jorden, utan makt. Vissa sociala på nätet, passar på att skrika rasistiska och diskriminerande utrop. Jag tar bort bekanta från Facebook, orkar inte med idiotin. Visst kan jag ibland tyckas vara naiv och blåögd men jag måste tänka och känna med hjärtat också, för det är den jag är. Läser att sympati inte alltid är bra och att empati är bättre för varje enskild individ. Empati är mer medkännande och sympati, där lever man sig in i den utsattes värld på ett mer osunt, energikrävande sätt. Det kan nog stämma rätt bra tänker jag. Ska nog jobba på att vara mer empatisk, spara på mig själv. Jag är inte utan dåliga tankar och är inte befriad från att säga och göra dumma saker, påstår mig definitivt inte vara allt igenom sympatisk och empatisk, utan kan vara både dum och elak trots att jag försöker så gott jag kan för att undvika det.

Nu närmar den sig, första advent, för mig kanske den mysigaste tiden på året. Vi tjuvstartade, jag, Liten och mormor. Lussekattsbakning, adventsstjärnor och luciatåg, någon enstaka tomte fick också komma upp ur lådan.

Jag behöver denna mysighet i min omedelbara närhet. Här kan jag ta paus från den smutsiga och hemska delen av verkligheten. Jag tar denna paus för att jag behöver det, för att jag har möjlighet att göra det. Jag lever för närvarande i utkanten av det fysiska kaoset, i utkanten av annat elände. I många av mina stämningsfulla ljus finns dock tankar kring och till de som har kamp, som har det hemskt, jobbigt och fruktansvärt på något vis.

Det är nästa söndag som det är första advent men tjuvstarten ger mig möjlighet att låta ljusen börja smälta klumpen i bröstkorg och mage. Den som får mig att tina som mest är dock min alldeles egen, tillsammans med andra, Liten. 

Kommentera →

Ödmjuk

12 Nov 2015

Det är så bra med mig. Jag är både givmild och miljövänlig. Låt oss titta på ett exempel: ungefär en gång i veckan ger jag mina mycket tacksamma blommor vatten. De jublar högt, tyst för sig själva, sträcker på sig av ren glädje och var gång känner jag mig som en väldigt god och givmild människa. De slappa och rynkiga bladen fylls, spänns ut, enbart på grund min generositet. De gånger de får växtnäring kan jag nästan höra de gröna applådera efter mig där jag drar fram.

Vän av miljön? Javisst är jag det. Av och till startar jag min dammsugare, roboten, numer en kompis till vår vän Elliot och njuter av att miljön runt i kring mig renas, blir allt mer vänlig för luftrör och lungor. Jag räddar miljön gång efter annan.

Gott att kunna klappa sig på axeln då och då, i all ödmjukhet…

Kommentera →

Strålande

9 Nov 2015

Solens strålar gör människan gott, ger mig, smittar mig och många andra med energi. Vi har inte så mycket av den varan just nu och först ska det bli mörkare innan det börjar ljusna. D-vitaminerna tryter för de som inte fyller på, tröttheten tar över. Jag önskar ljus framför mörker.

Strålande humör gör människan gott, gör mig gott. Det ger massor av energi och sprider glädje till omgivningen. Föredrar, om jag kan välja, strålande humör framför mörkt.

Strålande stjärna är på ingående. Sprider stämning i många hus kring juletid. Strålande barnaögon önskas i vart hem, ledsna önskar vi vore sällsynta.

Röntgenstrålar hjälper till på många områden, sjukvård, tull, flygplatser. Radioaktivstrålning på gott och ont, strålar som dödar cancerceller, botar åkommor. Radioaktivstrålning som skapar cancer, som dödar.

Det finns mängder med strålande ting runt omkring oss. Jag hade bestämt mig att i mitt nästa liv skulle jag leva ett liv utan en viss typ av strålning, det var min plan. Strålningen jag skulle undvika var nervsmärtornas strålning. Jag kände, känner, att jag har utforskat den färdigt för egen del. Men så tänkte jag: Vad gnäller jag om? Jag har sluppit strålning för att bekämpa sjukdomar som cancer. Mina strålar kan bara dämpa glädjen för en period, sätta en slöja för mina ögon. Mina smärtsamma strålningar dämpar inte mitt barns ögons strålande glädje.

Mitt liv är strålande som det är, låt mig inte glömma det, de värsta strålningsdagarna.

Kommentera →

Men skjut mig!

5 Nov 2015

Väldigt opassande att skriva kanske men… Mitt alias, Tant Agna 87, har blivit äldre, undrar om hon inte uppnått den aktningsfulla åldern av 97. Har haft helt ok dagar på jobbet, inga kryckor alls, har ett högre Luciaskridartempo och om jag får säga det själv tyckerjag att jag skött mig rätt fint.

Så går jag då där i korridoren och får plötsligt en kniv instucken rakt in i ljumsken, igenom höften och ut via SI leden i bäckenet. Tadaa! Där och då, ropar jag rakt ut och blir ståendes. Naturligvis är det ingen kniv, höften har helt enkelt skurit som motorn på en trött bil. Jag står där, framåtlutad, totalstrejkad och skrattar i underliga puffande ljud. Jag är tacksam och glad för att jag är helt själv, hade lätt kunnat skrämma slag på den tuffaste tuffingen just nu. Galningar är skrämmande. Detta tillstånd är direkt löjligt. Väntar ett tag, på att bogsering ska dyka upp, kanske vårt allt-i-allo kommer förbi med någon lämplig vagn. Jag är fullt beredd på att bli skjuten, i en kärra eller dylikt. Ingen finns dock i sikte, inser att jag måste chockstarta där jag står.

Då hjärnan lyckas skicka signalen till benet att röra på sig skriker jag igen, sedan är jag igång, ungefär vart fjärde steg är jag beredd att tvärdö litegrann. Tacksam över att arbetsdagen strax är slut, gör jag det sista och kan sedan bege mig till min sjukgymnast. Fånigt att åka dit för knät då det akuta sitter på ett helt annat ställe. Rara sjukgymnasten försöker undsätta mig men icket att kroppen vill samarbeta.

Vad livet är dråpligt, för vet ni vad? Höften sitter ihop med armbågen? Det måste vara så och jag upptäckte det idag. Då höften skär ihop gör armbågen det också.

Säg mig nu, vad gjorde ni, jag menar vad lärde ni er om kroppens fysiologi innan jag började undervisa er här på bloggen? Gå i tystnad, lugnet och stillheten mina vänner. Här på Storgatan gör jag det inte!

Kommentera →

Du tänker stort, Liten

4 Nov 2015

Liten, du sitter i soffan. Vi har precis skapat massor av musik med instrumenten som vi samlat på oss i instrumentlådan. Saxofon, blockflöjt, trummor, xylofon, munspel, gitarr, piano är bara ett urval av vad vi spelat på. Nu sitter du i soffan och är kreativ på textsidan. Du sjunger: Jag kom hit till Arvidsjaur men jag ville inte hit men jag måste. De krigar i mitt land så jag måste. Jag åkte först till Australien och sedan till Arvidsjaur. Jag sitter stum i min fåtölj, upptäcker att jag gapar lite lätt och stänger munnen. Då du slutat sjunga frågar jag, trots att jag hört: Vad sjunger du om? Du förklarar sakligt för mig att: Alla som kommer hit vill inte men de måste, för att det krigas i deras land och om de inte flyr så kommer de att dödas.

Visst har vi pratat lite om det som händer i världen, i Europa. Vi har utgått ifrån dina frågor men det är ganska länge sedan. Du har sett på barnnyheterna och har även uppfattat på annat håll och funderat. Du är som en svamp, suger till dig av allt, förstår mycket mer än vad jag anar ibland, en svamp som samlar på kunskap och information, formulerar det till egna sanningar, tolkningar och sätter den i sammanhang.

Jag hoppas, från djupet av mitt hjärta, att du alltid vill och kan prata om det som du samlar på dig, att du inte går och grubblar i din ensamhet på saker som är alltför stora och tunga för en liten själ. Men du ska veta att jag älskar dina undringar och insikter. Du är liten men klok och tänker mycket större än vad jag gjorde, fyra år gammal.

Kommentera →

Försök att slå den om ni kan

2 Nov 2015

Jag är nog lite bättre än alla andra, lite snabbare, planerar i lite bättre tid. Är det inte så, då vet jag inte hur jag ska förklara.

Jag har en underbar familj och så här i dagarna vill jag lyfta fram min far lite extra. Han bygger för närvarande på mitt och Litens garage. Det kommer att bli toppenbra och jag kommer tillsammans med Liten att kunna fixa mer saker själv kring höst och vår och bilens rutor kommer att slippa skrapas så ofta och det tackar mina händer och fingrar för. Taket på byggnaden tar nu sakta och säkert sin form. Jag hantlangar så mycket jag kan och är faktiskt stundtals till nytta. Far lägger ner mycket tid och möda för att jag ska få ett toppengarage till en sund kostnad.

Jag kontaktar min bror och vi kommer överens om en present till farsdag. Jag ska fixa den och tar bilen och åker ut för att handla. Affären som alltid har öppet här i Arvidsjaur, är till min stora förvåning stängd. Jag tar till reservplanen och köper lite smått och gott i väntan på den riktiga inlåsta presenten. Fikat har jag också tänkt ut, det blir tapas av olika de slag.

På morgonen innan farsdags firandet får jag dock ett underligt sms av min sons far, där har jag också styrt upp tillfället och Liten har fått köpa en gåva till pappa. De ska bara baka en liten kaka. Det var bara det att han skrev: Nog för att farsdag är nästa söndag men vi gör en kladdkaka så Mia håller sig snäll!

Så där ja. Jag har alltså fixat och styrt upp två farsdagar i år men en hel vecka för tidigt! Nå, de blev ju inte bortglömda i alla fall…

Kommentera →

Jag vill betrakta livet som gott och magiskt

23 Oct 2015

Natten kom, trots att min power nap på eftermiddagen blev goda tre timmar. Med natten kommer tystnaden och lugnet, med tystnaden och lugnet kommer tårarna som inte vill sluta rinna. Bilderna och nyheterna från Trollhättan har precis sjunkit in. Jag tror att all känsla av magi försvann från den staden igår. En grym, fruktansvärd, ofattbar handling utfördes av en ung man, en arg, vansinnig ung man, en man som förmodligen fått slutgiltig näring av rasismen som finns överallt. Slagord skallrar, bränder av byggnader som de som flytt för livet, de som flyr för sitt och sin familjs liv, för sina barn liv, bor i, skulle bott i. På nätet och i sociala medier hejas och uppmuntras våldsamheter, framför allt av andra arga, vansinniga män samt en och annan kvinna. En 21 år gammal arg man, störd till sinnet, får näring, får känsla av att det är rätt att ta till våldsamma handlingar.

Ibland kan jag ana att några få av mina Facebook vänner kanske röstar på SD, rädda för det okända, en rädsla som fördummar människan. SD som är emot allt medmänskligt, och luras ändå in i absurdum för att nå dit de vill nå. Jag hoppas att alla som förblindats av idioti, skakas till liv av denna händelse, kan komma ur idiotins dimma, se vad SD och rädda, svaga, framförallt män stödjer. Otäckt är att se människor, normalt kanske kloka människor, dela artiklar som skrivits i syfte att sprida rasistisk propaganda. Mitt hjärta blöder.

Jag hämtar min son på förskolan. Han sitter i soffan och är helt uppslukad av berättelsen fröken läser. Han är i pojken Alfons Åbergs värld. Jag njuter av att se hans ansiktisuttryck ändras, från bekymrad, till lättad, ser ett snett litet leende dyka upp och kisande glada ögon. Åh, vad skönt att min son är trygg, får sitta där och njuta av bokens under. Vad skönt att han inte flyr från ett land som dödar, dräper, våldtar och förtrycker kropp och själ. Vad skönt att han får vara ett barn med små bekymmer.

Vi kommer hem och går vi ut och leker på tomten. Det farligaste jag kan se är trafiken på huvudgatan. Vi leker, fantiserar och han är härligt, oförfalskat glad över sin nya sopborste och förkunnar glatt att nu kan vi hjälpas åt att sopa bort snön i vinter. Jag frågar om vi ska göra något nytt ikväll, poppa popcorn på riktigt, så där så man kan se de hårda majskornen bli till vita, fluffiga popcorn. Glädjen i de bruna ögonen, lyckan i hans glada: Ja! Va kul! gör gott för den tunga känslan i maggropen. Vi åker och handlar.

Vi står vid spisen. Jag har plockat fram en kastrull med glaslock för att vi ska kunna se det vita fluffiga födas. Spänningen är på topp hos fyraåringen, som tittar intensivt på vårt prov korn som ligger i oljan. Med hans förväntan, glädje tinar mitt innandöme, klumpen smälter undan. Poff! Kommer det från pannan, följt av Litens: Wow! Vi häller på fler och sedan är vi helt uppslukade av magin, mutationen, hårt blir mjukt, oätligt blir gott, vitt, fluffigt och varmt. Magiskt. Precis vad jag behövde. Jag behövde se världen ur min sons ögon just nu. Behöver veta att saker kan förändras till det bättre och jag behövde få vara oskuldsfull och känna magins kraft. Tack Liten för att du finns.

Kommentera →

Egen avdelning

3 Oct 2015

Du sitter och funderar. Mamma, jag ska göra en egen avdelning, avdelning 5. Menar du på förskolan? Ja och vi ska vara tre barn. Du räknar upp dem, en har redan börjat sexårs men det utgör inget hinder i dina planer. Efter vi pratat en stund till har du ändrat det till sex barn, varav en är din gudlillasyster som bor i Stockholm. Men vad ska du ha för lärare där då, vilka ska vara förskolärare? Jag, svarar du. Oj, men vet du allt som ska göras då? Ja, säger du och berättar en imponerande mängd av saker dina nuvarande fröknar gör. De ser till att barnen sköter sig, att de inte sparkar, slår, biter, klöser eller är dumma mot varandra. De ser till att man tittar varandra i ögonen då man pratar. De skriver matlappen till köket så de vet vad de ska laga för mat. De hjälper barnen. De planerar saker. De tar in och ut matvagnen. De tröstar och hjälper barnen på toaletten. Sedan läser de för barnen. Du avslutar med: Mamma, du vet, de har mycket ansvar. Jag förstår det, svarar jag men ska du ensam klara det? Nä, du ska också vara där. Men jag jobbar ju med mina elever. Tillslut har du bestämt att min vän Kicki med tre egna barn kan jobba där, tillsammans med din gudmor.

Your plan is done. Jag gillar dina ambitioner och drömmar. Nu måste du bara prata med de berörda. Kicki, Anna-Lena, ställer ni upp? :D

Kommentera →

Hur dålig kan hon vara, hon är ju ute och flyger?

2 Oct 2015

Det har varit en tuff natt och jag vaknar, efter en underlig slummersömn, klockan halv två på eftermiddagen, skönt för kropp och lungor. Jag går sömndrucken ut i köket och tittar ut genom fönstret medan jag spolar upp ett glas vatten. Där ser jag vår studsmatta på väg att smita ut på gatan med hjälp av vinden. Med hjärtat i halsgropen skuttar jag på ett ben ner för trappen och försöker få tag i min bror för assistans. Han är inte i huset så jag skyndar tillbaka, ser genom fönstret att studsmattan flyttat sig än närmare bilarna. Till min glädje ser jag också en kille som rusar mot mattan och jag skyndar mig ut. Snabb är jag inte, bara ett ben går att böja. Killen ser sig omkring efter hjälp och jag vinkar där jag kommer. Är dock lite rädd att jag ska skrämma iväg honom där jag kommer i mitt haltande, sömndruckna och uthostade tillstånd.

Jag tackar för att han är där och hindrar olyckan. Den unga grabben ler ett sött leende och säger att: Självklart men jag måste erkänna att jag har ett eget intresse i saken. Han pekar på bilen som står parkerad närmast och säger: Det där är min farmors bil. Vi skrattar båda lite lättat och börjar dra i eländet. Tur att han är ung och stark, för en haltande, tokhostande Mia är kanske inte ett förstahandsval i denna syssla. Han frågar mig om det går bra och jag svarar ärligt: Nej. Min granne, välsigne henne, kommer skuttandes över gräsmattan med barnvagnen skjutandes framför sig. Jag skiner upp och säger: Vill du vara med och hjälpa till?! Jag tänkte det, säger hon. Det såg ut som om ni behövde det! Jag ska bara parkera och låsa fast vagnen först. Hon gör så, vi vill ju inte ha en liten tös som susar fram i vagnen med endast vinden som chaufför.

Tillsammans sätter vi studsmattan i så säkert läge som möjligt och vi diskuterar blåsten som bara tilltar. Vi kommer fram till att jag bör spänna fast den. Mina nyvunna hjältar blir hjärtligt tackade av mig, gör till och med en Thai-vajning sedan ger de sig av till sina egna sysslor. Jag känner stressen över att min älskade paviljong håller på att lyfta och lämna tomten samt att mattan måste säkras. Jag ser förmodligen ut som en skadskjuten kalkon där jag långsamt haltar fram i rosa t-tröja och rosa mjukisbyxor med en stor hårtjorv mitt på huvudet, känner mig lite som en långhårig Nasse från Nalle Puh.

Jag hinner inte klä på mig mer utan hämtar ett par spännband inne och tar med mig tillbaka. Vinden tar i, gång på gång och jag får hänga på kanten för att hålla mattan på plats. Jag ser mig omkring och ser ett par gentlemän på andra sidan gatan som observera mina bekymmer. Jag tänker att de kanske kommer till undsättning då de ser min kamp men där bedrog jag mig. Män i 50 årsålder gör sig icke besvär. Tack så mycket, tänker jag ironiskt där jag hänger. Tillslut tar blåsten andan och jag hinner spänna fast rymlingen. Jag tar mig vidare till nästa grej som gör rejäla flyktförsök nu, paviljongen. Sjuk eller inte har jag ingen möjlighet att låta denna vara, hämtar därför en stol och börjar äventyret med att få av taket i blåsten. Stundvis hänger jag mig fast i ställningen och det kraftigt fladdrande tyget, andra stunder försöker jag vänta ut att vinden ska blåsa på ett sätt som kommer Mia, 164,8cm lång, till hjälp, för jag når inte. Jag tror att Storgatan i Arvidsjaur hade en fin show, en rosa Nassegris, som med jämna mellanrum hotar att lämna marken och flyga iväg hängandes i ett paviljongtak.

En tanke passerar i huvudet, om nu detta skulle hända, vad skulle folk och försäkringskassan säga: Hur sjuk är hon egentligen, den där Mia? Sjukskriven men ändå flyger hon omkring ovan marken om dagarna...

Kommentera →