Är hemma på Koh Lanta igen och det ger mig ro i sinnet, stillhet, en känsla av frid, frihet och glädje. Mängder av minnen kommer till mig liksom i vågor. Kroppen reagerar med minnena, musklerna spänner sig och slappnar av i omgångar. Det är minnen som ger sug efter mer, mer av allt, av känslor, upplevelser, fysiska aktiviteter, kaos, möjligheter. Ser ut över den av havet hårt packade sanden. Stranden är som gjord för löpning i snabbt tempo. Jag sitter tyst för mig själv en stund och funderar, hoppas att det ska gå fort.

Det tar åtta dagar. Liten är i havet med mormor och gudmor. Han är i utmärkta händer och jag ligger i solen och känner hur strålarna går rakt igenom mig, igenom och värmer upp muskler, leder, ligament, blodkärl och nerver. Innanför mina ögonlock ser jag hur min kropp ler eller mer kanske strålar åt det som händer. Och sedan kom den, utan mer förvarning.

Den varar i femton, tjugo minuter, tårar strömmar från ögonen, glädjen bubblar i bröstkorgen. Där i solstolen, i solen och värmen får jag total smärtfrihet. Det känns som ett mirakel var gång det händer och jag försöker att inte spänna en enda muskel, försöker hindra kroppen från att sända hjärnan några som helst signaler. Då miraklet ebbar ut sätter jag mig upp, är helt tagen av upplevelsen och torkar bort tårarna. Total smärtfrihet är bara ögonblicksverk i en större helhet men jag vet att från och med nu blir smärtreduktionen positivt kännbar. Jag reser mig upp och går ut i havet till mina kära.

4 feb 2016