Min klubbkompis och nära vän, med son, möter mig med husbussen på Östersunds busstation och jag blir glad, ändå ut i tårna. Glädjen över att träffa en vän man inte sett på ett bra tag är inte överskattad, inte på något vis. Jag känner hur hela jag fylls, fylls av värmepirr, nej, inte pirret som kommer då min kropp ger upp, utan då den gör ett glädjeskutt.

Jag blir, tillsammans med en varm kram, serverad hemmagjord tacos på parkeringen på Östersunds skidstadio! Mitt glada flin går till utsikten på lunchstället, grusparkering, tallar, en mur, några talande skyltar, rullskidbana och vallarbodar. Perfekt!

De närmsta timmarna går sedan åt till en hel del prat och till att scanna av centrum. Jag går omkring och pekar på saker och affärer jag känner igen, ler igenkännande med hela nyllet och de andra fina två pekar på nya ting. Vi småshoppar te, örhängen och solbrillor, några av livets viktigheter.

Omkring middagstid är benen lite trötta och vi ska sluta upp med fler vänner. Vid träffpunkten väntar vi några minuter och sedan studerar vi dem glatt medan vi vinkar för fullt. De ser sig inte omkring och kan därför inte se vårt engagerande och fåfänga vinkande. Vi står kvar, 20-30 meter ifrån och viftar glatt vidare, utan att traska närmre. Så gott då vi äntligen blir upptäckta och mer kramar kan utdelas. Värme.

Där vi sitter för att äta middag känns det som om mitt leende borde vara störst, med milslång radie. Jag har så fina vänner, varma, omtänksamma, glada, busiga och bussiga. Maten halkar ner mellan samtalen och skratten. Sedan dyker det upp fler skidkändisar till coversångarnas toner, (StändUt blakk) vänner jag inte sett på 15-20 år. Kramar, glittrigt, sprudlande ögon och ord. Alla känner alla och jag, jag bara myser. Maten var god och innan vi lämnar stället dyker en av mina icke skidåkarvänner upp och vi hinner också prata en hel del. Älskar dessa korta möten med glappande munnar och snabba repliker.

Min första vän, med son och jag, åker ut till deras ställe utanför Ö-sund, ett litet eget paradis på jorden. Jag får en helt ny upplevelse dessa dagar, självplock av jordgubbar! Vilken fiffig tillställning och så god. Vi mumsar lite, där vi plockar jordgubbar som blir till ett par efterrätter och frukost. De solvarma, söta, saftiga bären krossas mellan tänderna. Det knastrar lite av fröna. Gott, något helt annat än de på affären. Vi ”väger ut oss”, betalar och ger oss av hemåt.

Samtal, var vi än drar fram, minnen och nyheter blandas med en del tankar och önskningar om framtiden. De övriga två ger sig ut på träning och jag på promenad. Inte lika tufft månne men jag känner mig glad ändå. Solen värmer och skogsstigarna är kantade med högt gräs och ett mångfald av vilda blomster. Jag går, en för mig, bra stund och sedan kunde jag inte låta bli att testa det jag och min vän talat om, ett annat löpsteg än det vi fick lära oss på löpskolning, för typ 100 år sedan. Det trodde jag och min vän skulle vara lindrigare för kroppen. Jag ser mig om, som en tjuv om natten och provar några steg, stannar och flinar. Går en bit till, ser mig om och provar igen. Nu kan några säkert se mina glädjesprutande ögon framför sig, för det fungerade, i Sverige, i vanlig Sverigevärme! Jag provspringer säkert i fem-sex minuter. Med ett leende större än en rejäl vattenmelonskiva, går jag skuttande, nja men inte haltande i alla fall, hem till min väns hus. Hon, hon förstår såklart min glädje, med allt vi gått igenom tillsammans, all frusteration hon måsta lyssna till från min sida, förstår hon precis. Vi talade lite om hur jag skulle kunna testa lite mer här under sommaren.

Vi tar husbussen och drar in till stan och den andra av mina vänner. Hon och hennes familj ska bjuda på middag. Goa, fina vännen som jag också tävlat i samma klubb med. Nu var vi tre från klubben samlade till middag, tillsammans med en del av familjemedlemmarna. God mat och fina samtal med mycket munterhet. Nu hör det till saken att en av mina rotkompisar, barndomskompisar, bor på samma gata, så hon ansluter sig till oss till efterrätt och eftervin eller vad det nu heter. Så mysigt! Tre av de närmsta vännerna, vid samma bord och jag träffas av en stor ömhet. Den tänkta utgången blir till ett innesittande nöje istället, regnet lockar inte oss och vi är faktiskt oss själva nog denna kväll, mer behövs inte för att den ska vara perfekt.

Dagen därpå blir det lyxfrukost, sedan te och kaffe hos rotvännen med familj. Jag är nöjd där jag sitter och lyssnar, så där överväldigande nöjd. Höra visdomsord och annat, från de omkring mig. Min barndomsvän, med sambo eller sambon med barndomsvännen, har skrivit en bok. Imponerade tittar vi i den och läser. En viktig bok för familjer som har någon familjemedlem som har hinder med kroppens funktion dvs funktionshinder, en bok som lockar till friluftsliv, detta till trots. Jag kommer att skriva mer om denna, så var beredd att det kan komma reklam i bloggen här framöver.

Efter glada farväl och mer kramar, är det dags för mig att bussa hem. Ännu en gång, den femtielfte eller hundra trettiotionde, gången i ordningen känner jag hur rik jag är, rik med tanke på vad, vilka, jag lämnar i Östersund men också vad, vilka, jag är på väg mot till i Arvidsjaur. Usch, vilket skryt men det skiter jag i. Jag är rik, bäst, störst och vackrast i några dagar framöver och det, det är jag stolt över att kunna känna, att kunna raljera kring.

Ha det bäst, var störst och vackrast, ni också. Vi är ofta mycket rikare än vad vi tror, bara vi ser, bara vi verkligen känner efter. Kärlek.

3 aug 2016

Comments powered by Disqus