Jag önskar, så att det gör ont, att jag visste igår natt vad jag vet nu, ikväll. Kanske skulle jag kunnat finnas där, lyssnat, uppfattat. Kanske hade jag med min orubbliga tro på livet, orubbliga tro på att det är gott, att man med stöd kan ordna det mesta, klara det mesta. Kanske hade jag kunnat vara det stödet, åtminstone en kväll. Jag fick en invit att följa med en bit på färden men förstod inte. Skulle vilja backa bandet, spola tillbaka, göra annorlunda. Det gör mig så ont. Det trycker sönder mig på insidan.

2 okt 2016