Det skrivs mer, igen, om curlande föräldrars varande eller icke varande. Man finner artiklar och röster för att man ska curla och starka protester mot. De för curlandet, verkar tycka och finna, att vissa föräldrar gladeligen anammar latmasken, glad att slippa fixa, dona och finnas för barnen, som då, inte får någon eller för lite omsorg. Man slipper då köra till träningar, stötta i läxläsandet eller hjälpa till i största allmänhet. Barnen får alltid finna lösningar på sina egna utmaningar i livet. De emot, drar paralleller med ett helt gäng med odrägliga ungar som inte lär sig orsak och verkan och slipper helt ta konsekvenser och ansvar, föräldrarna omsorgar ihjäl sina barn.

Varför kan inte alla vi vuxna, vara lite lagom svenska, i vårt curlande, att vi ger barnen lagom ansvar och motstånd i livet för att de ska bli fina samhällsmedborgare? Om jag som förälder inte låter mitt barn se och förstå konsekvenser av sina handlingar eller icke handlingar, kan man ju ana att det går åt skogen med den biten inom flera områden även i framtiden. Om jag låter mitt barn ta alla smällar och stötar, utan att finnas i bakgrunden för att skälla, trösta, tipsa, guida, ger vi kanske dem mer än vad de klarar, ger för lite riktlinjer och barnet får en känsla av att stå ensam då det är tungt. Vi behöver kanske även hjälpa våra unga att orka behålla positiva sysselsättningar vid liv genom att själv visa intresse, finnas vid sidan av planen, skjutsa till träning eller till och med hjälpa till att tvätta tröjorna.  

Ok, jag hånar månne, vårt fina ord, lagom men tror nog att vi får sträva efter att hitta den där, curla lagom nivån. Det är nog dessutom väldigt olika från familj till familj vad som är lagom, beroende på barns förutsättningar, situation och tid i livet.

Än jag då? Jo, här både curlas det och utmanas det, efter egen ork och eget tycke. Ibland blir det kanske för mycket och ibland för lite. Sonen är rätt bra på att meddela om det är bra eller dåligt, upplyser om sin ålder och sina kunskaper. Han meddelar också om energi och ork och jag genomskådar också kanske en del bluffar ibland. Samspelet och samarbetet vi har, betonar vi båda dock ofta. Låt mig ge ett exempel på detta:

Vi går på promenad tillsammans, min uppgift är att bära och meddela förändringar, hans är att trycka, kasta, snurra och fånga. Jag får även läsa det han inte förstår och han förklarar det jag inte fattar. Då jag går på promenaderna utan honom, har jag utökat ansvar. Då ansvarar jag för påfyllnad av ryggsäcken och han får vila tills nästa gång. Vad jag talar om? Pokemon Go förstås!

Visst! Ok då!Jag curlar min son med Pokemonbollar, dagligen! Puh, skönt att få bekänna. Mig ser man numer promenerande runt Pokestops, titt som tätt. Jag älskar detta curlande. Dels har det uppfunnits ett spel jag faktiskt uppskattar, man får göra något fysiskt och jag och Liten har hur kul som helst tillsammans på våra turer. Vi möter massor med glada människor i alla åldrar. Då jag är utan min son, är det lite synd om mig men jag kommer ändå mig ut på minipromenader som min kropp uppskattar storligen. Jag som tyckt nyttiga miniprommisar varit totalt värdelösa, inser att mitt bäcken tycker precis tvärt om.

Så, fram för curlande, glada Pokemonföräldrar, upp ur och lämna soffan, för att skaffa lite pokebollar, till barnen...  ;)

12 sep 2016