Idag är jag ledsen. Det är ok. Jag är ok. Är ändå fantastiskt tacksam för att jag inte hör till typen av människa som lätt blir bitter, att jag i stället kan få ur mig lite tyngd och besvikelse över att jag inte fungerar, att det inte fungerar, att jag hamnar på avbytarbänken.

Då smärtan är utökad, mer intensiv och kropp och hjärnan har varit lite mer aktiv än vanligt, blir det en sorts överslag. Resultatet blir mer nervsmärtor, mer vanliga smärtor och gamla smärtor som kommer tillbaka och på det domningar och muskelsvaghet. Huvudvärken och migränen ligger ständigt på lut. Onödigt tycker jag, för jag har haft så roligt. Jag har arbetat 75% en kortare tid och det är varit inspirerande och glädjefyllt. Kanske är jag på gång men inte riktigt där? Otroligt svårt att veta vad som är vad.

Jag längtar bort och hem till Koh Lanta. Jag längtar efter solen och värmen, att ligga på stranden och suga in strålarna där de behövs som bäst, att sova där i solen. Jag önskar mig till de varma strömmarna i närheten av Krabi, att en sådan här dag bada i naturligt uppvärmda 42 gradiga små dammar, med små fall av vatten däremellan, det skulle vara livgörande och smärtreducerande för en trött och smärtskadad kropp.  

Livet är inte så dumt men lite besvärligt däremellan. Hoppas på kort däremellan denna gång.

25 apr 2016