Ibland kan jag få för mig att jag är osårbar, att jag är så mentalt stark att inget eller ingen egentligen skulle kunna skada eller såra mig, inte på riktigt, inte på djupet. Jag vet att det är fåfängt. Jag vet att det är oriktigt, förstår det.

Att bli värderad och finna att man inte fyller kraven, inte når kriterierna man borde, gör ont, Krav som man faktiskt tycker, tyckte och tror att man uppfyller, uppfyllde. Att det kan göra så ont att värderas och finnas ovärdig, att värderas och känna sig olämplig, värderas och tänka att man kanske borde göra annat, annat där någon ser ens fulla förmåga, kvaliter, kunskaper, ser de positiva ringar som även min närvaro skapar.

Det gör ont, kanske finns det en tydlig förklaring som kan hela igen, en förklaring som inte punkterar mig fullständigt. Jag hoppas det, från djupet av mitt inre hoppas jag, för hur ska jag annars kunna fortsätta med min tidigare glädje och stolthet? Hur ska jag kunna fortsätta med högburet huvud?

8 nov 2016

Comments powered by Disqus