Det hade kunnat bli en rätt bra dag idag, med mycket vila och återhämtning. Då jag lämnat Liten på förskolan fick jag ett sms. Jag insåg att en bra dag, skulle det inte bli.

Jag sitter i soffan hemma i mitt hus, rödögd, plufsig i ansiktet, med sprängande huvudvärk som helst vill omvandlas till fullskalig migrän. Treo, min allra närmaste vän, skulle jag inte kunna var utan.

Jag tog faktiskt ett kort på mig själv tidigare idag för att se hur eländig jag såg ut, min väl dolda fåfänga fick sig en chock. Varför är inte jag en sådan som kan gråta lite vackert? Måste min enda skådespelartalang vara, att jag blir lika ful som Helena Bergström, då tårarna börjar rinna?

Ok, det är bara en fånig detalj av dagen men den fåniga tanken muntrar upp mig lite.

Jag får ett sms om att jag missat ett viktigt möte igår. Det under tiden jag satt på ett annat möte, där jag kände mig väldigt tillplattad på grund av att jag endast kan jobba femtio procent, just nu. Det innebär att det kan vara svårt att visa framfötterna så att jag också kan ta del av en högre lön. Meddelandet jag fick, sa mig att jag borde varit hos läkaren, för att diskutera min framtida pension… Min framtida pension… Det är nu jag hoppas på att meddelandet magiskt skulle ändra avsändare, ändra avsändare och komma från banken istället, där de vill hjälpa mig att säkra min ålderspension men icke. Det handlar om det man förr kallade sjukpension och jag är 43...

Sparken i magen är hård, luften går ur mig totalt. Jag får skäll, för att jag inte kommit till ett möte som jag inte kände till, för att diskutera något jag själv inte önskar, något som eventuellt skulle komma senare. Kombinationen av skäll, ett möte jag inte vill ha, för något jag inte önskar samt mötet jag var på igår, där den förhatliga sjukskrivningen ligger mig i fatet, det blir för mycket.

Jag gråter när jag träffar receptionisten. Hon är fint och säkert van vid det mesta. Den skickade mötestiden till mig, har nog aldrig ens blivit skickad. Ny tid för det icke önskvärda har jag redan i morgon. Illamående, huvudvärk och ont i magen.

Hemma sjunker jag ihop, orkar inte tänka positivt, släpper alla spärrar och låter tårar och tankar bara flöda. En vän undrar om vi ska ta en lunch, hon den underbara, fick istället agera omtänksam medsyster via Messenger. Jag tackar henne, det var det bästa hon kunde göra för mig. Hon bokar dessutom in ett peppande samtal innan morgondagens träff, välsigne henne.

Jag ser nyheterna, över hundra döda i jordbävning i Italien, på universitet i Kabul har människor skjutits ihjäl. Jag läser på Facebook om zikaviruset, om vänner som skriver att de har det tungt i sorg, i sjukdom. Jag vet att det finns mycket värre hemskheter, människor som har det långt mycket värre än mig men idag, idag sörjer jag mig själv, sörjer vad som kanske blir, sörjer mina tillkortakommanden, sörjer det jag redan förlorat och det jag kanske kommer att förlora. Jag funderar över skitsaker som inkomstförlust, en ålderspension som inte kommer att gå att leva på. Ensam är stark men definitivt inte som pensionär och inte just idag, inte hemma på min gata i alla fall. Om ett par, tre dagar är jag starkare igen. Då kommer jag att kunna se möjligheter i stället för hinder och glädje kommer att finnas där tårar just bott. Jag kommer då vara mitt vanliga jag, det jag som ser ljust på livet. Snart…

24 aug 2016

Comments powered by Disqus