Jag ska vara ärlig. Jag har både älskat och hatat dig i omgångar, i två år och tre månader. Jag har svurit ve och förbannelse då vi kört fast, ibland har du gjort mig illa. Det är dags nu, att jag ska klara mig själv, stå på egna ben, inte planera för som att du fortfarande existerade för mig. Jag måste tänka mig för, inte lita på att du kan bära mig då det går tungt, då det skär i mig.

Jag har inte behövt dig nu en tid och du har ändå funnits där, i fall jag skulle ändra mig. Troget har du väntat på mig och ändå vetat din plats.

Det är dags att släppa dig helt nu. Någon annan kan kanske kan finna dig andvändbar och behöva dina tjänster. Jag vet i alla fall att jag inte längre vill ha dig i mitt liv och att du nu kan rulla vidare mot nya äventyr, utan mig. Jag kommer inte att sakna dig men jag kommer aldrig att glömma dig, för du har lärt mig mycket, hur det skulle kunna vara i livet. Du har lärt mig att delvis vara rullstolsburen.

Tack!

 

 

img-1889.jpg

 

30 jan 2013

Comments powered by Disqus