Många gånger är det så mycket lättare att själv vara drabbad av skador, sjukdom och smärta. Jag menar att då vet man själv hur man mår och kan tackla problemen utifrån det.

Exempelvis migrän, då man är mitt uppe i det och inte vet hur man ska vrida och vända sig för att stå ut, kan man inte göra mycket annat än att ändå kämpa tills det på något sätt vänder, med hjälp av medicin, sömn eller något annat. Att stå bredvid och sitt lilla barn som har fått hjärnskakning och inte veta hur ont barnet har i huvud och nacke, hur det mår, för att ordförrådet för den lilla räcker inte till att förmedla detta. Barnet bara är i ditt knä, vitgrön i ansiktet, med en tom slö blick, trött och darrig. Som vuxen känner man sig ofantligt liten och hjälplös.

Att se sina barn lida överhuvudtaget, drabbas av allvarlig sjukdom som hotar deras liv eller som kräver medicin för resten av livet, att leva i ovisshet om de blir friska eller om de inte kommer att överleva. Säg den förälder som inte omedelbart skulle byta, själv ta olyckan, sjukdomen eller hotet om döden.

Att själv leva med nervsmärtor dagligen eller se en älskad vrida sig och skrika av tillfälliga men kraftiga sådana, är vedervärdigt, att endast kunna massera som hjälp och att hålla upp dennes armar för att lindra smärtan minimalt.

Andningsbesvär själv, med lite andningsuppehåll på grund av tävlingsdjävulen eller på grund av medicinöverkänslighet är definitivt lättare att kämpa med själv än att se en annan drabbas av kraftig andnöd eller astmaanfall, att se denne kämpa sig blå för att få i sig lite livgivande syre är frustrerande och skrämmande.

Kanske låter det vansinnigt för vissa men att stå bredvid en kämpande människa utan att kunna göra något riktigt givande är vansinnigt svårt. Man känner ett våldsamt behov att fixa, kunna hjälpa i stunden, ta över lite sorger eller smärta, ta det där extra djupa andetag och bota.

Många med mig har nog tänkt om vi bara kunde byta, jag önskar att det var jag istället. Det kan vara otroligt svårt att leva ibland.

21 jan 2013

Comments powered by Disqus