Längdskidåkning, alla verkar ha en åsikt, man älskar att åka eller så hatar man det. Man har hemska skolminnen från då man blev tvingad till att åka med för trånga skor, för korta stavar, för långa skidor som sög i utförslöporna och släppte uppför. Vissa tycker att det är den roligaste sporten man kan se på tv, andra bland de tråkigare.

Längdåkning kan ses som en riktigt individuell sport med inslag av stafetter. Man klarar sig själv och har endast sig själv att skylla förluster och nederlag på. Idag har fler grenar vuxit fram ur från den ursprungliga formen. Sporten har utvecklats så den passar fler olika typer av skidåkare och åskådare. Allt efter som åren gått har den blivit mer och mer en Team-sport.

I vår klubb hade vi en underbar vänskap och samhörighet, först i Sorsele SK och sedan i Arvidsjaur Ski Team. Det var både mellan vi åkare men även till coacher, vallare och underbara föräldrar som ställde upp i allt. Markservicen var ovärderlig. Alla hade inte föräldrar som kunde följa med men de fick glatt låna en mamma eller en pappa av de som var med, en mamma Margith eller en pappa Rolf kanske?

På läger och tävlingar bodde vi ofta i stugor eller på hotell, ibland hyrde vi ett hus eller sov på nått annex. Vi var på ett läger uppe i Kiruna då ordet pingviner myntades om. Jag och två till från klubben satt och åt middag på Ripan. En reste på sig för att gå med brickan, de övriga hakade på var på en tjej från en annan klubb utbrast spontant: Ni är ju som pingviner! Vi stannade upp, såg förmodligen ut som tre levande frågetecken och hon förklarade. Hon tyckte att vi alltid gjorde saker tillsammans och samtidigt, om en gick med brickan hakade de andra på trots att kanske fler satt vid bordet, om en gick och borstade tänderna var de andra inte sen att göra samma sak. Pingvinerna menade hon gjorde likadant, om en rör sig gör de andra det också, i trupp. Detta blev till något positivt för oss att relatera till, en riktig pingvinklubb.

Vi hade hittat ett sätt att leva ihop som gagnade oss alla men jag tror framför allt att vi trivdes så himla bra med varandra och tyckte om att hänga ihop. Jag upplevde alltid att vi fanns för varandra i med och motgång som ett lag, ett team, vänner i en individuell sport.

Denna pingvinkänsla finns i hela mitt liv idag, på jobbet i viss mån, bland de nära vännerna absolut och framför allt i familjen. Är det någon som har det tufft rusar de andra till och stöttar, hjälper med det man kan.

Fram för mer pingviner i världen!

lexia-sydafrika218.jpg

1 dec 2012

Comments powered by Disqus