Under tiden jag var aktiv ländskidåkare fick jag vara med om massor av upplevelser som jag är fantastisk glad över idag. Jag har lärt mig enormt mycket som jag använder mig även av i dagsläget, positivt tänk och jävlar anamma då det behövs, är två av dessa saker.

Då jag var sex började jag åka skidor ”på riktigt”. Jag ville följa med min far och bror och träna varje tisdag och torsdag. Jag fick även vara med och tävla men kom alltid sist. Jag funderade över det och frågade pappa varför jag alltid var sist. Han sa: Men Mia du är ju yngst. Om du fortsätter träna börjar det kanske någon yngre nästa år och då är du näst sist. Jag köpte det direkt, som det snälla barn jag var.

Alla tävlingar jag åkte som liten och som vuxen gick jag igenom med min far, vad som gick dåligt, visst för det skulle jag förbättra till nästa gång men lika viktigt, vad som hade gått bra. Det gjorde att jag alltid var bra, åtminstone på någon del av banan. Jag lärde mig att jag var den allra bästa Mia, efter mina förutsättningar. Jag var mycket skadad under mina skidår och led av många skador, inflammationer och infektioner, trots att jag tränade klokt och väldigt varierat.

Mina föräldrar har alltid peppat mig oavsett placeringar men det fanns det som inte var ok. Två tävlingar, av alla det jag tävlat, har jag inte fått godkänt på. Den första var en tävling här i Arvidsjaur. Min kompis slog mig för första gången och jag kom i mål och var besviken och sur. Kastade stavarna i marken och markerade att jag minsann inte var nöjd. Pappa plockade lugnt ihop mina grejer, vi satte oss i bilen och innan han startade den sa han helt lugnt: Det där gör du inte om. Mitt svar var: Nä. Den andra tävlingen var ett junior SM, en skate tävling, den stil jag behärskade bäst det året. Jag åkte på och försökte men hur jag än gjorde kunde jag inte få kroppen att öka farten fast kraft fanns. På upploppet skulle jag visa att jag inte var nöjd med min insats och åkte inte full fart över mållinjen. Vi samlade ihop alla grejer då tävlingen var slut och satte os i bilen. Innan pappa startade den sa han: Det där gör du inte om. Jag svarade: Nä.

Han lärde mig att inte missunna andra en vinst, låta dem glädjas över att slå mig. Istället tänka igenom mitt lopp och göra annorlunda nästa gång. Han lärde mig också att varje tävling ska jag göra mitt absolut bästa, inte ge upp, sakta av farten förrän jag passerar mållinjen. Det blev mitt varumärke som skidåkaren. Hon som alltid är totalt slut då hon passerar linjen. Hon som de måste bära bort för att benen inte bar eller lungorna tog paus.

skidor.jpg

Jag minns en annan tävling väldigt väl, det var en Sverige Cup i Åsarna och jag tävlade, slet och stupade i mål med andningsbesvär i vanlig ordning. Mitt minne sviker mig dock vem det var som kom fram och frågade mig hur det gått, Liz Frost eller Karin Svingstedt. Jag svarade att: Jo, jag är nöjd. En liten stund senare möttes vi igen och då vi resultatlistorna. Då tittade hon frågande på mig: Men Mia! Du kom ju näst sist! (Måste kanske tillägga att det inte var vad jag brukade prestera) Du sa ju att du var nöjd?!

Det jag var nöjd med var min åkning efter mina dåvarande förutsättningar. Jag hade varit sjuk i tre veckor, frisk i två. Jag gjorde allt vad jag kunde, hade inte kunnat göra något mer i uppförsbackarna, hade inte kunnat trampa om skidorna bättre utför och kämpade varje meter in till målväggen. Så varför skulle jag inte kunna klappa mig på axeln och säga: Jag är nöjd. Jag var absolut inte nöjd med vara sig tid eller placering men det hade jag inte kunnat påverka den dagen. Med andra ord: Jag var den bästa Mia jag kunde vara, jag hade inte kunnat prestera bättre.

Och det mina vänner är banne mig bra nog!

 

16 nov 2012

Comments powered by Disqus