Älskar att klättra! Känna berget under fingrarna, trycka på med benen och sakta glida uppåt. Stoppa handen i påsen med kalk. Varje svår passage jag klarar känns som en seger, upp, upp och hitta nya grepp.

railey-klattring-mia1.jpg

Jag klättrar inte idag men minns ännu allt. Jag tänker att livet som sådant kanske inte är så annorlunda? Man pressar sig emot det, tar sig sakta upp från tillfälliga eller långvariga svackor. Då man klarat något särskilt kämpigt är man en vinnare, ibland rent ut bäst. Det gäller att hela tiden hitta grepp, nya eller gamla beprövade, olika sätt att tänka eller agera för att klara delar som ibland känns helt omöjliga. Men vad är då alternativet, att bli nedfirad utan att ha kämpat, bråkat, klurat eller stanna i den där skrevan och ge upp?

Kanske kan du ropa till din kamrat som står där och säkrar dig? "Ser du nått bra nytt grepp? Jag är på väg att falla."

Jag är otroligt lyckligt lottad. Jag har en hel armé med dessa kamrater. Några är där och säkrar nerifrån, några klättrar bredvid mig och andra peppar från toppen: "Kom igen Mia, du fixar det!" Och vet du vad? Det har jag gjort gång på gång på gång och det känns jäkligt skönt!

14 nov 2012

Comments powered by Disqus