Jag har funderat en del på det här med curla och om, hur, var och när man curlar sin omgivning, om all curling är av ondo, när det kanske är bra och när man ska ge f-n i det. Då jag läser inlägg om begreppet hittar jag både de som är för och emot curlande av barn. När är det läge att sopa banan och när ska man låta underlaget vara så där lagom knöligt? Curla lagom låter typiskt svenskt men är kanske inte så tokigt tänkt.

Det finns dock många som har en tendens till att curla sin omgivning, även curlande av vuxna. Människor runt om oss som har det lite rörigt i kring sig kan bli curlade av omtänksamma människor, curlade känslomässigt, i relationer, ekonomisk eller med prylar. Man försöker hjälpa till så gott man kan men det är inte alltid av godo. Satt och tittade lite på Lyxfällan på tv här om dagen och där tror jag många som haft curlande föräldrar eller omgivning har hamnat. De har inte behövt ta konsekvenserna av sitt handlande förrän de hamnade i tv-rutan och då visar det sig att det finns mängder av skulder till föräldrar, syskon, vänner eller till ex killen/tjejen. Den tacksamhet de borde ha visat för de som ställt upp för dem kommer inte förrän de själva har kommit över ytan med näsan med programmets hjälp.

Vuxna och barn som inte får eller kan reda ut sina egna konflikter, som har föräldrar eller andra som gör det åt dem, får ett allvarligt handikapp. Hela vårt liv handlar om att få olika relationer att fungera och vara varaktiga, att kunna ta tag i konflikter är viktigt i de flesta jobb och i ens privata liv. De som istället för att lösa en konflikt enbart talar med andra om problemet, löser inget. Det är inte alltid roligt att ta tag i sådant/sådana, som retar en men att bara snacka bredvid gör då saken inte bättre.

Jag skulle säga att en person som aldrig tar tag i sina diverse problem, blir en ointressant person i mina ögon. Då menar jag inte att man ska ta tag i varje liten grej och göra det till en stor sak men människor som ältar samma sak vecka efter vecka men inte lyfter ett finger för att göra något åt det, förlorar i attraktion och respekt. Jag har full förståelse att man kan vara konflikträdd eller är rädd för vilka känslor man kan röra upp vid konfrontationer men menar ändå att det är dags att ta tag i det och att de i många fall verkligen är värt det. Ser man ingen lösning får man söka eller hitta någon som kan hjälpa en att lära sig konsten.

Jag läser det jag skrivit och känner att jag kanske dömer för hårt. Jag vet att jag själv kan anses lite besvärlig, då jag envisas med att reda ut saker för att bädda för en god relation, det kan vara på jobbet, vid fritidssysselsättningar, med vänner och familj och ibland med nya bekantskaper för att se om det är en person jag vill investera mitt intresse och tid i. Det sista låter krasst men jag vet att jag ftt vänner för livet vid vissa av dessa samtal och det har definitivt varit värt minst ett försök.

Jag hoppas att jag ska vara lagom curlande för mitt barn, att han får lära sig att ta tag i olika situationer på egen hand med omgivningens goda råd och hjälp. Jag vill att han ska se och förstå konsekvenserna av sitt handlande, att han ska ta ansvar för de relationer han har i kring sig. Jag vill att han ska förstå värdet av ordet förlåt, säga det då han menar det och inte säga det reflexmässigt för någon annans skull. Jag har insett att jag som person inte vill vara curlande, inte heller vill jag vara det som förälder, utan hellre vill vara och fungera som en curlingtränare eller skipper.

Curlingbanan

”Skippern… är lagets lagkapten och positionen kräver goda taktiska kunskaper samt starka nerver för att klara av pressen för att spela de två sista stenarna i varje omgång. Skippern lägger upp taktiken och har som uppgift att få laget att samarbeta på bästa möjliga sätt.” (http://www.umecurling.se/vad-ar-curling/)

Jag älskar människor, för vi är fascinerande och komplicerade varelser, man behöver inte vara perfekt på något sätt, för att vara underbar!

7 jan 2013

Comments powered by Disqus